Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
förebrådde henne för att hon icke följt med honom.
Och i drömmen upprullades för Liljenka en följd
af taflor ur ett hederligt, arbetsamt lif tillsammans
med en förstående vän i en krets af goda,
begåfvade människor, ett lif, uppfyldt af det närvarandes
ljusa, varma lycka och outtömliga förhoppningar
för framtiden. »Se och ångra dig! Sådant skulle
vårt lif ha blifvit, ditt och mitt!» säger studenten
till henne och försvinner.
Liljenka vaknar, och under inflytandet af
drömmen besluter hon att icke mera låta binda sig af
den ständiga omsorgen om det passande. Hon, som
dittills aldrig gått ut på gatan annat än åtföljd af
en kammarjungfru eller betjänt, smyger sig nu ut
allena, tar första bästa droska och far till den
aflägsna, fattiga gata, där hon vet, att hennes käre
student bor. Efter långt sökande och många
äfventyr, orsakade af hennes oerfarenhet och opraktiskhet,
får hon slutligen reda på hans bostad, men där får
hon af hans rumkamrat veta, att den stackars
studenten dött några dagar förut i tyfus. Kamraten
berättar, hur tungt och svårt hans lif varit, hvilken
nöd han lidit, och hur han några gånger under
yrseln talat om en ung flicka. Som en tröst eller
kanske förebråelse åt den gråtande Liljenka,
upprepar han därpå för henne Dobroljudofs vers:
»Jag räds, att liksom lifvet gjort, skall döden
Ett elakt spratt mig spela, äfven den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
