Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
Jag räds, att hvad jag önskat så begärligt,
Så fåfängt i min lefnads vår,
Skall småle lockande och härligt
Mot mig, när dödens timme slår.»
Liljenka återvänder hem, och ingen af hennes familj
får någonsin veta, hvar hon tillbragt denna dag.
Men själf är hon sedan dess fullt och fast
öfvertygad om, att hon bortkastat sin lycka. Hon dör
kort därefter, sörjande öfver sin förspillda ungdom,
från hvilken hon icke ens eger så mycket som ett
minne i behåll.
Anjutas första framgång gjorde henne dristig,
och hon begynte genast en annan berättelse, som hon
slutade på några veckor. Denna gång var hjälten
en ung man, Michail, som blifvit uppfostrad långt
från sin familj i ett kloster, af en farbror, som var
munk. Denna andra berättelse berömde Dostojevski
vida mer än den första och fann den mognare.
Men med dess offentliggörande gick det icke
lika lyckligt som förra gången. Brefvet från
Dostojevski råkade i händerna på Ivån Sergejevitsch, och
nu bröt stormen lös.
Detta hände den femte september, — en
minnesvärd dag i familjen Rajevskis annaler. Efter
vanligheten voro en mängd gäster samlade hos dem.
Samma dag väntades posten, som endast kom en gång i
veckan till Palibino. Annars brukade hushållerskan,
i hvars namn Anjuta brefvexlade med Dostojevsky,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
