Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
Dostojevski svarade enstafvigt, med afsiktlig
ohöflighet. Slutligen tystnade också Elena
Pavlovna »à bout de ses ressources...» Efter att ha
suttit en halftimme, tog Fedor Michajlovitsch sin
hatt, bugade sig tafatt och brådskande utan att taga
någon i hand och gick.
När han gått, rusade Anjuta in till sig och
kastade sig storgråtande på sängen. »Alltid, alltid
skola de fördärfva allting för mig!» upprepade hon
under krampaktiga snyftningar.
Den stackars Elena Pavlovna kände sig
skyldig, utan att veta hvarför, och på samma gång
förnärmade det henne, att när hon ansträngde sig så
mycket att ställa alla till freds, skulle alla just bli
onda på henne. Hon brast också i gråt. »Så där
är du alltid, aldrig är du nöjd! Pappa låter dig få
din vilja fram, ger dig lof att bli bekant med ditt
ideal, jag sitter en hel timme och hör på hans
grofheter, — och så skjuter du skulden på oss!»
Med ett ord, alla voro i en högst bedröflig
sinnesstämning och hade endast obehagliga intryck
af detta besök, som varit så väntadt och
efterlängtadt.
Men fem dagar senare infann sig Dostojevski
åter hos Rajevskis, och denna gång hade han tur
att komma i en lycklig stund. Hvarken Elena
Pavlovna eller mostrarna voro hemma, endast de båda
systrarna, och isen blef genast bruten. Fedor
Michajlovitsch fattade Anjutas hand, de satte sig till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
