Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
201
öfver salongens trökel. Som alla nervösa män
niskor erfor han en retsam förlägenhet, när han
kom in i en obekant krets, och ju ytligare,
enfaldigare och honom mer osympatisk denna krets
var, desto förlägnare blef han. Själf förargad
häröfver, sökte han tydligen endast efter tillfälle att
få urladda sin förbittring på någon.
Elena Pavlovna skyndade sig att presentera
honom för de öfriga gästerna, men i stället för att yttra
några förbindliga ord, brummade han endast något
otydligt, som lät som en morrning, och vände dem
ryggen. Hvad värre var, han tycktes genast vilja
tillvälla sig rättigheten att behålla Anjuta uteslutande
för sig själf. Han förde henne till en vrå af
salongen, i tydlig afsikt att icke mera släppa henne
därifrån. Detta var naturligtvis i strid mot alla
societetens föreställningar om det passande; till på
köpet var hans sätt emot henne alls icke »comme
il faut», — han tog henne i hand och hviskade
henne allt som oftast något i örat under samtalets
gång. Anjuta själf började känna sig brydd, och
Elena Pavlovna blef alldeles utom sig. Till en
början försökte hon på »ett fint sätt» ge Dostojevski
en vink om, att han bar sig illa åt. Hon gick förbi
liksom tillfälligtvis och ropade på dottern för att
skicka bort henne i något ärende. Anjuta ville
resa sig upp, men Fedor Michajlovitsch höll henne
kvar med stor kallblodighet: »Nej, stanna, Anna
Ivanovna, jag har ännu inte hunnit säga er ——
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
