Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
så, att Fedor Michajlovitsch tycker, jag är
vackrast».
Men Tanjas illusioner i denna punkt skulle i
den allra närmaste framtiden få en hård stöt.
Bland de sällskapstalanger, i hvilka Dostojevski
uppmuntrat Tanja att förkofra sig, var också
musiken. Dittills hade hon lärt sig spela piano så,
som de flesta flickor lära det, utan att känna
hvarken någon särskild böjelse eller särskild, ovilja.
Hon hade bara ett medelmåttigt musiköra, men som
hon alltifrån sitt femte år en och en half timme
dagligen varit tvungen att spela skalor och öfningar,
hade hon nu vid fjorton års ålder hunnit uppnå en
viss fingerfärdighet, ett säkert anslag och kunde
läsa noter tämligen fermt. Det hände henne en
gång strax i början af deras bekantskap att spela
för Dostojevski ett stycke, som gick särskildt bra
för henne, — variationer öfver ryska folkvisemotiv.
Fedor Michajlovitsch var icke musikalisk. Han
tillhörde den sortens människor, för hvilka den
musikaliska njutningen beror af helt och hållet
subjektiva orsaker, af det gifna ögonblickets stämning.
Stundom kan det vackraste, mest konstnärliga spel
endast bringa dem att gäspa; en annan gång röras
de kanske till tårar af ett positiv nere på gatan.
Den ifrågavarande gången, då Tanja spelade,
befann sig Fedor Michajlovitsch händelsevis just i en
känslofull och rörd sinnesstämning. Därför råkade
han också i hänryckning öfver hennes spel, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
