Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
strarna stannade ensamma hemma. Samma afton
kom Dostojevski.
Den nära förestående afresan, medvetandet att
ingen af de äldre var hemma, och att en sådan
afton icke snart skulle komma igen, — allt detta
försatte de båda flickorna i en behaglig, upprymd
sinnesstämning. Fedor Michajlovitsch var också
något underlig och nervös, men icke retlig, som så
ofta varit fallet med honom under den sista tiden,
utan tvärt om blid och vänlig.
Nu var det ju ett utmärkt tillfälle att spela hans
älsklingsstycke för honom. Tanja gladde sig redan
på förhand öfver, hur förtjust han skulle bli.
Hon började spela. Styckets svårigheter,
nödvändigheten att noga följa med hvarje not, fruktan
att slå an en falsk ton lade snart så fullständigt
beslag på hennes uppmärksamhet, att hon alls icke
gaf akt på, hvad som skedde omkring henne. Så
slutade hon, i det själfbelåtna medvetandet att ha
gjort sin sak förträffligt, och satt där med trötta
fingrar, ännu helt upplifvad af musiken och den
behagliga sinnesrörelse, som alltid åtföljer ett godt
förrättadt arbete, väntande sitt välförtjänta beröm.
Men allt var tyst omkring henne. Tanja såg sig
om, — det fanns ingen i rummet.
Hon blef beklämd om hjärtat. Ännu icke
misstänkande något bestämdt, men med en dof aning
om någon kommande olycka, gick hon in i nästa
rum. Det var också tomt! Till slut, då hon lyfte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
