Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
upp portieren, som hängde ner för dörröppningen
till den lilla hörnsalongen, blef hon där varse Fedor
Michajlovitsch och Anjuta. Och hvad var det väl
hon såg!
De sutto bredvid hvarandra på den lilla soffan.
Rummet var svagt upplyst af en lampa med stor
skärm, hvars skugga föll rakt på systern, så att
Tanja icke kunde urskilja hennes anletsdrag. Men
Dostojevskis ansikte såg hon klart, — det var blekt
och upprördt, och han höll Anjutas hand i sina,
under det han lutade sig fram emot henne och
talade till henne i den lidelsefulla hviskning, som
Tanja kände så väl till och älskade så högt.
»Min lilla dufva, Anna Ivanovna, förstår ni då
inte, att jag älskat er från första ögonblicket jag
såg er, ja, redan förut, då jag läste edra bref, hade
jag en förkänsla af det. Och det är icke som vän
jag håller af er, nej, jag älskar er lidelsefullt, med
hela min varelse — — —
Det svartnade för Tanjas ögon. En känsla af
bitter ensamhet, af blodig oförrätt grep henne
plötsligt; allt blod tycktes rusa till hennes hjärta och
jagade därefter i en glödhet ström upp till hufvudet.
Hon släppte portieren och ilade ut ur rummet.
Efter sig hörde hon bullret af en stol, som hon
stötte omkull.
»Är det du, Tanja?» ropade systerns uppskrämda
röst. Men hon svarade icke och stannade icke
heller, förr än hon kom in i deras sofrum i andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
