Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
ändan på våningen, längst bort i den långa
korridoren. När hon hunnit dit, började hon genast
brådskande kläda af sig, utan att tända på ljuset, i
det hon slet af sig klädningen och kjolarne och
ännu halfklädd kastade sig på sängen, där hon kröp
ner med hufvudet under täcket. I det ögonblicket
hade hon bara en tanke, — hon var rädd, att
systern skulle komma och kalla henne tillbaka till
salongen. Nu kunde hon icke se dem.
En känsla, som hon aldrig förr erfarit, af
bitterhet, oförrätt och blygsel — i synnerhet blygsel och
oförrätt — fyllde hennes hjärta. Dittills hade hon
icke ens i sina hemligaste tankar gjort sig reda för
sina känslor för Dostojevski eller sagt sig själf,
att hon var kär i honom.
Fastän hon bara var fjorton år, hade hon redan
både läst och hört ganska mycket om kärlek; men
det föreföll henne alltid, som om det att förälska
sig vore något, som endast skedde i böckerna, icke
i det verkliga lifvet. Hvad förhållandet till
Dostojevski beträffar, hade hon föreställt sig, att det
alltid skulle bli likadant, att hela lifvet skulle gå
som dessa tre månader.
»Och så med ens är allt, allt slut!» upprepade
hon förtviflad, och först nu, då allt tycktes henne
oåterkalleligt förloradt, insåg hon klart, hur lycklig
hon varit hela denna tid, i går, i dag, ännu för
några minuter sedan, — och nu, store Gud, nu!
Hvad det var, som var slut, hvad det var, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
