Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
sig åter ner på sängen och brast åter i snyftningar,
kännande sig hjälplöst och hopplöst öfvergifven.
De första tårarne, medan organismen ännu är
ovan vid lidande, sina snart. Det häftiga anfallet
af förtviflan efterträddes af en slö domning.
Från mottagningsrummet trängde icke ett ljud
in i systrarnas sängkammare, men från det
närbelägna köket hörde Tanja, hur tjänstfolket gjorde
sig i ordning att äta kvällsvard. Det slamrades
med knifvar och tallrikar, tjänstflickorna skrattade
och pratade. Alla voro glada, alla hade roligt,
endast hon ensam — — —
Till slut, efter en hel evighet, som det föreföll
Tanja, ljöd en häftig ringning. Det var hennes mor
och mostrar, som kommo hem från middagen. Hon
hörde betjäntens brådskande steg, då han sprang
för att öppna; därefter klingade i tamburen
högljudda, muntra röster, som alltid vid hemkomsten
från en bjudning.
»Dostojevski har nog inte gått än. Skall väl
Anjuta redan i kväll tala om för mamma, hvad som
händt, eller väntar hon tills i morgon?» undrade
Tanja. Nu urskilde hon också hans röst bland de
andras. Han tog afsked, hade brådt om att gå.
Tanjas spända öron uppfångade till och med, när
han sköt på sig galoscherna. Så slogs
förmaksdörren igen, och kort därefter hördes Anjutas
elastiska steg i korridoren. Hon öppnade dörren och
en skarp ljusstråle stack rakt i ansiktet på Tanja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
