Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
fysiskt välbehag öfver den återställda harmonien.
Plötsligt spikas som med en hammare in i hjärnan
minnet af det förfärliga, oåterkalleliga, som hände
dagen förut, och man blir plågsamt medveten om
nödvändigheten af att åter börja lefva och lida.
Det ges mycket smärtsamt här i lifvet, och alla
slags lidanden äro svåra att bära! Tung är den
första, bittra paroxysmen af förtviflan, då hela ens
varelse uppreser sig mot olycksslaget och icke vill
underkasta sig och ännu icke kan fatta hela
vidden af det förlorade. Ännu tyngre kanske äro de
långa, långa dagar, som följa efter, då tårarne redan
äro utgråtna, och upprorskänslan lagt sig, och man
icke längre kör hufvudet mot väggen, utan
endast känner, hur sorgen inom en långsamt,
omärkligt för andra, rifver ner, lägger allt i grus och
ruiner.
Men tyngst och svårast af allt tungt och svårt
är väl ändå det första uppvaknandet till den
sorgliga verkligheten efter en kort stunds
medvetslöshet. ;
Den följande dagen förgick för Tanja under
feberaktig väntan: »Hvad skulle bli af?» Hon
gjorde systern inga frågor, — hon erfor alltjämt,
om också i ringare grad, samma fientlighet mot
henne som kvällen förut och undvek henne därför
på allt sätt.
Vid åsynen af Tanjas olyckliga min försökte
Anjuta att gå till henne och smeka henne, men
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
