Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
Åh, hvad det på en gång blef ljust i Tanjas
sinne! Hon kastade sig öfver systern och kysste
hennes hals och händer. Anjuta fortfor ännu länge
att tala.
»Ser du, jag är själf ibland förvånad öfver, att
jag inte kan älska honom. Han är ju så god och
präktig! I början trodde jag, att jag kanske skulle
bli kär i honom. Men det är inte alls en sådan
hustru som jag, han behöfver. Hans hustru måste
helt och hållet, uteslutande egna sig åt honom, gifva
honom hela sitt lif, endast tänka på honom. Men
det kan inte jag, jag vill själf lefva! Dessutom är
han så nervös och fordrande. Han liksom tar mig
beständigt fången, suger mig i sig; i hans närvaro
är jag aldrig mig själf.»
Allt detta sade Anjuta, skenbart vändande sig
till systern, men i verkligheten för att klargöra
saken för sig själf. Tanja låtsade, som om hon
förstod och sympatiserade med henne, men inom
sig tänkte hon:
»Ån Gud, en sådan sällhet det skulle vara att
beständigt vara hos honom och alldeles underordna
sig honom! Hur kan Anjuta visa ifrån sig en
sådan lycka?»
Hur som helst, så kände sig Tanja, när hon
somnade den natten, icke på långt när så olycklig
som kvällen förut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
