Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de fulla av förbittring och hämnades mer än en gång
genom att bränna gårdar och byar där de drogo fram.
Djupt gick det Gustav Adolf till sinnes, att hans
tappra soldater blevo så obarmhärtigt hanterade. Men
föga mindre smärtade det honom, att hans trupper
genom dessa bönders vidskepliga föreställningar och
råa dåd skulle drivas till sådana våldsbragder, som
han alltid i sin här sökt förekomma.
Så kommo nu svenskarna på sitt tåg till staden
Landshut. Besättningen flydde, så snart den hörde
berättas om svenskarnas annalkande. Och
borgmästaren gick tillika med de förnämsta invånarna ut för att
möta konungen, i avsikt att erbjuda honom stadens
nycklar och bedja om skonsam behandling.
När de mötte konungen, föllo de på knä, och
borgmästaren började tala.
Men denna samma dag hade konungen åter fått höra
om huru några av hans soldater blivit överfallna och
illa misshandlade. Han var därför högeligen vred.
Tvärt avbröt han borgmästarens tal. Utan att ens se
åt honom, sade han med barsk stämma:
— Stå upp och bed till Gud för dig själv och för
staden. Det kan sannerligen behövas.
Därpå fortsatte han sin ritt.
Borgmästaren reste sig upp och likaså alla de övriga
stadsborna. Och medan de nu med ängsliga hjärtan
åtföljde konungen, begynte borgmästaren åter bedja
om skonsamhet mot staden.
Konungen svarade:
— När jag tänker på all den blodiga, ohyggliga
grymhet som I bajrare utövat mot mina soldater, då
vet jag i sanning icke, huru jag skall kunna visa eder
någon barmhärtighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
