Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Borgmästaren svarade: — Dessa mordbragder hava
vi borgare varken utfört eller ens avvetat, äro således
därtill alldeles oskyldiga.
Konungen genmälde:
— Icke har viljan felats eder, utan blott tillfället.
I förtjänen att med eld och svärd bliva utrotade från
jorden.
Då vart där en bävande tystnad omkring konungen.
Ty borgmästaren och hela folkskaran tänkte i ångest
på att de törhända snart skulle se sin stad härjad
och plundrad av rovlystna, hämndgiriga soldater.
Men ur tystnaden, ur hopen, höjdes nu en röst:
— Har icke konungen av Sverige alltid prisats för
sin mildhet? Skall han nu emot ett oskyldigt och
undergivet borgerskap frångå sin forna försonlighet?
Åter vart där en ångestfull tystnad. Alla bidade på
konungens svar.
Men konungen teg, alltjämt med mulen uppsyn.
Nu red han in genom stadens port och fram genom
dess trånga gator. Det var en dag av kvävande hetta,
en sådan dag, då åskan tyckes ruva bland molnen och
ljungelden bida sitt rov.
Framför stadens slott stannade konungen. Tigande
steg han av hästen, tigande trädde han in i borgen.
Ett samfällt rop om förbarmande ljöd från
folkskaran där utanför.
Men han svarade intet därpå.
Bland den avdelning trupper, som åtföljt konungen
på hans ritt in till staden, voro också avdelningar av
Smålands ryttare och Taupadels dragoner. Bland dessa
voro Nils Olovsson från Petgärde by och Benkt
Månsson från Gamleby.
11. — Ro o s, Gustav II Adolf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
