Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När töcknen åter skingrades av en svag bris,
varsnade Wallenstein något som fyllde honom med
häpnad. Där stod den svenska hären åter i en tät, obruten
linje, redo till anfall.
Kniephausen hade i rätta stunden låtit hela den
andra linjen rycka fram och fylla ut luckorna i den
första.
Och nu ryckte de svenske åter an. För tredje gången
stormade de fram över landsvägen, för tredje gången
erövrades de sju kanonerna, för tredje gången
an-föllos de två Wallensteinska brigader som ännu ej
voro upprivna. Men dessa två voro hans kärntrupper.
Och de försvarade sig med okuvligt mod.
Då mörkret föll på, måste striden upphöra.
Ingendera hären hade lyckats driva den andra ur fältet.
Men strax efter kampens upphörande lät Wallenstein
sina trupper tåga därifrån, utan att ens försöka få
med sina kanoner. Med spillrorna av sin här tågade
han bort från Sachsen och in i Böhmen. Hans armé
var så försvagad, att han ej vågade, som han ämnat,
taga vinterkvarter i Sachsen.
Så hade Gustav Adolf ännu i döden hållit sitt ord
och skyddat sin bundsförvant. Så hade han ännu i
döden segrat över den fruktansvärdaste av sin tids
fältherrar.
Men i nattens mörker, sedan de kejserliga dragit
bort, sågos fladdrande röda lågor röra sig av och an
över slagfältet. Det var facklor som buros omkring
av de soldater, vilka hertig Bernhard sänt ut till att
uppsöka konungens döda kropp.
Till sist funno de honom. Och de buro honom, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
