Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 B ARN BIBLIOTEKET SAGA
Camillus talade harmsen med sina vänner om
anklagelsen. De sade:
— Folket är dig gramse. Det är att befara att du blir
dömd. Men vi skola bistå dig med de böter du kan
komma att dömas till.
Camillus svarade:
— Aldrig skall jag underkasta mig skymfen att
bli dömd som förbrytare. Då går jag hellre i
landsflykt.
Och innan ännu rättegången blivit hållen, lämnade
han Rom. Men när han hunnit ut genom stadsporten,
stannade han, vände sig om och såg ut över staden.
Så lyfte han sina händer mot himlen och ropade:
— I gudar, om jag oskyldig drives ut, må det då
komma en dag då Rom åter behöver Camillus!
Dessa ord hade alla i Rom hört omtalas. Och de
soldater, som nu i Veji överlade, sade till varandra:
— Detta är i sanning den stund, då Rom åter
behöver Camillus.
De sände bud till Ardea, en stad där Camillus bott
alltsedan han gick i landsflykt, och läto säga till sin
forne fältherre:
— Kom och bliv vår anförare! Så vilja vi draga
mot Rom och befria staden från barbarerna.
Men Camillus svarade:
— Lagarna måste åtlydas. Jag kan icke bliva
befälhavare över Roms här utan att ha utnämnts därtill
av Roms konsuler.
När soldaterna i Veji fingo detta svar, blevo de
helt bekymrade. Konsulerna voro ju inneslutna på
Capitolium. Hur skulle det vara möjligt att från dem
få en utnämning?
Men en yngling vid namn Pontius Cominius sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
