Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENOM SEKLERNA.
151
Ett par år senare drog Epaminondas ut på sitt fjärde
krigståg till Peloponnesos.
Vid Mantineia — där han en gång räddat sin väns
liv — kom han i strid med en betydande spartansk
styrka. Redan i början av slaktningen blev han svårt
sårad. Dock följde han med uppmärksamhet stridens
gång. Och han fick tillfredsställelsen höra att
fullständig seger vunnits.
Som han nu låg i sitt tält, omgiven av några vänner,
vilka visste, att hans slut var nära, började dessa
klagande tala om vilken förlust detta skulle bliva för
Tebe.
—• Och vilken skada är det icke, sade de, att en man
sådan som han icke efterlämnar några barn!
Då öppnade den döende sina ögon. Över hans drag
gled det stilla leende, som hans vänner så väl kände
till.
— Sägen I att jag ej efterlämnar några barn? sade
han. Men jag lämnar ju efter mig två döttrar:
segrarna vid Leuktra och vid Mantineia.
Dessa hans sista ord berättades sedan i Tebe. Och
alla medgåvo att det var visa ord han sagt och att de
gärningar en människa gjort till andras gagn väl må
kallas hennes andes barn.
På Epaminondas grav restes en pelare med en
inskrift, i vilken sades att han åt Hellas återgivit
friheten. Och detta var för visso sanning. Ty genom
honom hade Spartas övermakt blivit krossad, och många
mindre stater, som dittills förtryckts av lakedämonierna,
hade nu återvunnit friheten.
Främst hade han dock gagnat sin fädernestad.
Innan Epaminondas och Pelopidas blevo de ledande
männen i Tebe, hade denna stat varit svag och ring-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
