Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENOM SEKLERNA.
151
handen på sitt svärd och sade, att en sådan sak finge
ej vara kunnig för någon, som icke vore av de
samman-svurna; han måste döda Nikomakos eller också sig
själv. Nikomakos låtsades till sist ge efter. Men
sedan Dymnios gått, gick Nikomakos till sin broder,
Kebaleinos, och berättade för honom allt.
— Jag visste icke, när jag svor min ed, att det
rörde sig om ett brott, sade han, därför anser jag mig
ej bunden av eden.
Bröderna kommo överens om att saken med det första
måste yppas för Alexander. Men om Nikomakos
begärde företräde hos konungen och de sammansvurna
råkade få veta detta, så skulle de strax förstå att de
vore förrådda. Därför vore det bättre att Kebaleinos
ginge.
Följande morgon stod Kebaleinos utanför konungens
tält och bidade. Han väntade på att någon befälhavare
som han kände skulle komma; så kunde han bedja denne
skaffa honom företräde. Nu kom Filotas, Parmenions
son, ståtlig och dyrbart klädd som alltid; han var
överbefälhavare för hela rytteriet. Kebaleinos bad att bli
anmäld av honom.
— Jag har något viktigt att säga konungen, sade
han.
— Säg det åt mig, så skall jag säga det åt
konungen, sade Filotas.
Kebaleinos berättade allt. Och Filotas gick in i
konungens tält.
Kebaleinos stocl kvar utanför. Han trodde nämligen
att han skulle bli inkallad för att bekräfta angivelsen.
Det dröjde länge nog innan Filotas kom ut igen.
—• Vad sade konungen? frågade den väntande
ivrigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
