Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Annen del - I - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
«Hvilket klokkeslett?»
«Klokken åtte om aftenen.»
«Og hvorhen gikk De, om man tør spørre?»
«På gaten.»
«Det er kort og godt.»
Raskolnikov svarte skarpt, avbrutt, blek som et
laken og uten å senke sine sorte, betendte øine for Ilja
Petrovitsj’s blikk.
«Han kan neppe stå på benene, og du ...»
bemerket Nikodim Fomitsj.
«Det gjør intet!» sa Ilja Petrovitsj litt underlig.
Nikodim Fomitsj vilde ennu tilføie noget; men da han
betraktet sekretæren som også så meget stivt på ham,
tidde han. Begge blev plutselig stille. Det var
underlig.
«Nå, det er godt,» sluttet Ilja Petrovitsj, «vi vil ikke
opholde Dem lenger.»
Raskolnikov gikk ut. Han kunde ennu høre
hvorledes der — efter hans bortgang — plutselig begynte en
livlig samtale, i hvilken Nikodim Fomitsj’s spørrende
stemme hørtes over alle. På gaten kom han
fullstendig til sig selv igjen.
«Husundersøkelse, husundersøkelse, straks
husundersøkelse!» gjentok han for sig selv, idet han skyndte
sig avsted; — «de røvere! De har mistanke!» Hans
forrige skrekk grep ham igjen helt fra benene og op
til hodet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
