Dessa tre orsaker torde få närmare beröras med några ord. För det första: Flertalet arbetare tro fortfarande, att om de arbetade med sitt hastigaste tempo, skulle de skada hela sitt yrke, enär en mängd människor därigenom skulle mista sitt arbete. Och dock visar varje yrkes utvecklingshistoria, att varje förbättring, antingen det må gälla uppfinningen av en ny maskin eller införandet av en bättre metod, som medför en ökning i arbetarnas produktionsförmåga och en minskning i tillverkningskostnaden, i stället för att minska tillgången på arbete slutligen skapar arbete för flera människor. En nedgång i priset på en allmän förbrukningsartikel resulterar nästan omedelbart i en utomordentligt ökad efterfrågan. Låtom oss taga skotillverkningen som exempel. Införandet av maskinarbete i stället för handarbete har haft till följd, att skor kunna tillverkas för en bråkdel av det pris, de fordom betingade, och att de kunna säljas så billigt, att numera nästan varje man, kvinna eller barn bland arbetarklassen köper ett eller två par skor årligen och använder skor ständigt, under det att fordom en arbetare kanske köpte ett par skor vart femte år och vanligen gick barfota utom vid högtidliga tillfällen eller vid fall av trängande nödvändighet. Trots den oerhört ökade produktion per skoarbetare, som åstadkommits genom skomaskinerna, har efterfrågan å skodon ökats så, att det finnes jämförelsevis flera människor som arbeta inom skoindustrien nu än förr. I nästan varje yrke ha arbetarna ett liknande exempel för ögonen, och dock tro de liksom deras förfäder, emedan de äro okunniga om sitt eget yrkes utvecklingshistoria, att det är ofördelaktigt för dem att dag för dag göra sitt bästa. På grund av denna fördom arbeta många dagligen med avsikt långsamt, för att tillverkningen ej skall växa. Nästan varje fackförening har uppställt eller har för avsikt att uppställa regler i akt och mening att hämma medlemmarnas produktion, och de personer, som äga det största inflytandet över arbetarna, arbetsledare såväl som en del filantropiskt anlagda människor, som arbeta i samma syfte, utsprida dagligen denna villfarelse och inbilla samtidigt arbetarna, att de äro överansträngda. Mycket har talats och talas ännu om »utsvettning». Jag har stor sympati för dem som äro överansträngda, men på det hela taget större sympati för dem som äro underbetalade. För varje individ, som arbetar för mycket, finns det hundra, vilka med avsikt arbeta för litet — alldeles för litet — varenda dag i sitt liv, och vilka sålunda med fullt uppsåt bidraga till de förhållanden, som oundgängligen medföra