torde ej göra om detta missgrepp, och man får hoppas, att deras er- farenhet länder andra till varning. I detta sammanhang torde det vara lämpligt att ånyo nämna, att under de trettio år, som jag varit sysselsatt med att omorganisera före- tag i enlighet med det nya systemet, har icke förekommit en enda strejk bland dem, som arbetat efter dess principer, icke ens under den kritiska period, då förändringarna genomfördes. Om lämpliga metoder användas av män med erfarenhet på området, finnes alldeles ingen fara för strejker eller andra obehagligheter. Jag vill än en gång betona, att driften av ett verk, synnerligast om tillverkningen är av mera komplicerad natur, aldrig bör ändras från den gamla till den nya typen, med mindre än att cheferna fullt förstå och hysa förtroende till de grundläggande principerna för rationell arbetsledning, och att de äro medvetna om allt som kräves för omorga- nisationen, i första rummet tiden, samt att de äro fullt på det klara med, att ett verkligt behov föreligger för införandet av det nya syste- met. Utan tvivel skola många, som äro intresserade för arbetarnas för- hållanden, anse det oriktigt, att arbetaren under den nya metoden för arbetsledning ej får dubbelt så mycket betalt, då han gör dubbelt så mycket arbete som förut, under det att andra, som äro mera intresse- rade för utdelningen å aktierna än för arbetarna, skola knota över att folket får högre avlöning än förut. Det förefaller högst orättvist, då man exempelvis hör, att den sär- skilt utvalde järnbäraren, som lärt sig att stapla upp 3,6 gånger så mycket tackjärn som en olämplig karl förut gjorde, får endast 60 pro- cents ökning i avlöningen. Det är emellertid ej rätt att fälla ett slutomdöme, förr än man över- vägt alla faktorer. Vid första ögonkastet förefaller det, som om blott två parter skulle ifrågakomma, nämligen arbetare och arbetsgivare. Yi förbise den tredje intresserade parten — konsumenterna, som köpa de förstnämndas produkter och i sista hand betala både arbetarnas löner och aktieägarnas utdelning. Allmänhetens rätt är därför större än vare sig arbetsgivarens eller arbetstagarens. Och denna tredje part bör få sin andel i varje slag av vinst. I själva verket visar en blick på industriens historia, att folket i sin helhet slutligen får den största delen av de välsignelser, som industriella förbättringar medföra. Så har till exempel under de senaste hundra åren den viktigaste faktor, som bidragit att öka produktionen och därigenom den civiliserade världens välstånd, varit införandet av maskinarbete i stället för arbete för hand. Och utan tvivel har den — 78 —