Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
böra icke begagnas på samma gång; man kan icke säga t. ex. mer dyrbarare eller mest dyrbarast.
Gradförmiuskningar deremot hafva inga egna slutformer, utan måste alltid uttryckas medelst orden
mindre och minst framför, t. ex. mindre tung, minst tung o. s. v.
Komparativen och superlativen kunna äfven uttryckas med andra ord, t. ex. bättre känd, bäst
belåten; sämre klädd, sämst utrustad; högre värderad, högst upplyst o. s. v. — Komparativen
kan utvidgas med andra ord, t. ex. mycket artigare, långt klokare; och superlativen kan uttryckas
i sin högsta grad genom hopsättnings-ordet allra, t. ex. allra störst, allra säkrast o. s. v.
Miiiieneortien. Dessa äro af två slag, nemligen Grundtal “Numeri Car-
dinäles“, som äro: en {ett), två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, elfva, tolf,
tretton, fjorton, femton, sexton, sjutton, aderton, nitton, tjugu, tjuguett, tjugutvå o. s. y.,
trettio, fyrtio ö. s. v., hundra, tvåhundra o. s. v., tusen, tvåtusen o. s. v., million
o. s. v.; samt Ordningstal “Xumeri Ordinäles“, som äro: första {förste), andra
andre), tredje, fjerde, femte, sjette, sjunde, åttonde, nionde, tionde, elfte, tolfte, trettonde
o. s. v., tjugonde, tjuguforsta, tjuguandra o. s. y., trettionde, fyrationde o. s. y.,
hundrade, hundraförsta o. s. y., tvåhundrade, tvåhundratjugonde, tusende,
tretusentvåhundra-femtiotredje o. s. y. ; för million och benämningar derutöfver finnas inga ordningstal.
Angående dessa benämningars förhållanden sinsemellan med mera dylikt, se under liäknekonsten.
I stället för orden två och tre begagnas ofta tu, tvenne och trenne, meo icke i räkning.
Man säger t. ex. skära i tu, midt i tu, och icke skära i två o. 8. v.; man kan säga klockan tu,
det hände tvenne gånger, men icke tu gånger tu är fyra, eller trettiotvenne, femtiotrenne o. s. v.
Orden nio, tio, tjugu m. fl. uttalas stundom nie, tie o. s. v., men icke språkrätt. Man kan
begagna tjugutvå, tjugufem, trettioåtta o. s. v., men icke ljugetre, trettiuåtta, femtiesex o. s. v.
Sammansatte nummertal, från 21 till och med 99, kunna äfven uttryckas med att ettorna nämnas
före tiorna med och emellan, t. ex. sex och tjugu, tre och femtio, två och åttio o. s. v.
Atervändstalet är numera hos oss tio, lika med hela den öfriga kända verldens; men våra
förfäder grundade sitt räknesvstem icke på tio, utan på tolf, hvaraf ännu finnas qvar
benämnin-garne stortio, hvnrmed menas tolf, storhundrade, etthundratjugo, och stortusen, tolfhundra. Af
nämnde anledning hafva talen ända till tolf sina egna namn, och först med tretton häntyder
uttrycket på tre i ett nytt tiotal {ton, tysk. Zehn, eng. Ten). Enligt en förmodan, som likväl
saknar historisk tillförlitlighet, anses benämningarne elfva och tolf hafva uppkommit på det sätt, att
sedan alla lingrarne blifvit använde att räkna till tio, visades ena handlofven för nästa tal och
bägge för det derpå följande, som var det sista i systemet; och härutaf skall ordet elfva
sedermera blifvit sammandraget af enlofve och tolf af tvålofve.
Några hafva ansett räkneorden vara pronominer; men hos adjektiverna torde vara deras rätta
plats, ehnru vissa, t. ex. hundra, tusen, million ra. fl., samt benämningarne par, tolf t, tjog o. s. v.,
äro rena substantiver, hvilket andra först bli med tillägg af a eller an, t. ex. tvåa, trea, femman,
sjuan, tjugusexan o. s. v.
Numerala adjektiver, af hvilka en del blifvit utbildade ur räkneorden, hänföras af somliga
till dessa; sådana äro: alla, någon, många, mycket, hvarje, somlige, fere, fä, hvår annan, hvar
tredje o. s. v., den förre, den senare, siste,enkel, dubbel, ferfaldig, mångfaldig, half, halfannan o. s. v.
Nominas definita slutformer a och e, för såväl substantiver som adjektiver, oinvexla allt efter
omständigheterna och uttryckens beskaffenhet, och bruket af det ena eller det andra måste ofta
bero på ämnets innehåll och smaken för välljudet. Regeln är e för maskuliner och a för femininer,
men att döma efter umgängesspråket, synes a numera i de flesta fall taga företrädet, och många
finn is som yrka på att a skall antagas som den rigtiga ändeisen äfven för maskuliner, t. ex. Den
vackra och snälla gossen, ej den vackre och snälle gossen; gossarna ej gossavne, m. ra. Undantag
göra naturligtvis dock vissa adjektiver, hvilkas slutformer alltid måste vara e, och fastän man i
somliga provinser äfven i dem får höra a, är det osvenskt att t. ex, säga: den älskada modern
satte den stickada mössan på den väl uppf ostrada dottern och bad henna ta emot sin hemkommanda
syster, oaktadt detta innehåller endast femininer. — Uti högtidlig och religiös stil begagnas helst e,
t. ex. den tappre anföraren, de vördige fäderne, de redlige vännerne, de trogne undersåtarne, käre
bröder, den barmhertige och nådige Guden, de helige englarne o. s. v.
Af de fordom brukliga men numera bortlagda nominala slutformerna begagnas stundom hos
oss ännu en och annan, såsom riksens ständer, allt i allom, i sinom tid, i rättan tid, på sagdan
dag, i annor händelse, alles vår vän, hvarjom och enom, i andanom, köttsens lustar m. fl.
II. Om PronOlllCll. Det skulle ofta bli både besvärligt ocli missljudande,
om samma saks namn eller egenskap flere gånger upprepades uti en mening; for
att undvika detta begagnas andra ord, som föreställa ett en gång uttryckt namn,
och livarje sådant ord kallas ett pronomen. Om jag t. ex. säger: Pehr har för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
