Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lorat sin (i st. f. Pehrs) Mocka; han (Pehr) hade lagt henne (klockan) pä bordet, och
en stund derefter var hon (klockan) försvunnen; så äro orden sin, han, henne och hon
hvardera för sig ett pronomen.
Pronomen måste, för ntt uppfylla sitt ändamål af föreställande ord, vara lika med nornen till
nnmerus, genus, kasus och deklination; några afvikelser förekomma likväl för somliga, der ett
•eller annat numerns, genus eller kasus saknas, men ersättes af andra ord. Artikel begagnas vid
några, men komparation finnes icke i pronomen.
De föreställande orden indelas uti nio särskilda klasser, nemligen:
1) Personliga, “Pronomina Personalia^, som äro orden: jag, du, mig, dig,
han, hon, det, vi, I (ni), er (eder), de m. fl.
Vid personliga pronomina förekomma tre olika personer, nemligen den eller de talande, som
kallas första personen, t. ex. jag, vi; den eller de tilltalade, som utgör andra personen, t. ex.
du, 7, och den eller de omtalade, tredje personen, t. ex. han, de. — Första och andra personen
föreställa vanligen alltid verkliga, handlande personer, en eller liere; men tredje personen kan
utgöra hvad slags ting som helst, lefvande eller dödt, sinnligt eller öfversinnligt.
Första och andra personen antaga ingen genitiv form; man kan icke säga t. ex. jags, dus, utan
härtill begagnas possesiva pronomina min (mitt), din (ditt) o. s. v. Uti dat., ackus. och abl. heta
dessa icke jag, du, han, hon, vi, de, utan mig, dig, honom, henne, oss, dem.
Ett pronomen i första eller andra personen kan stundom bestämdare uttrycka föremålet än
sjelfva det nomen det föreställer; t. ex. jag och du äro vid vissa tillfällen mera afgörande uttryck,
än om den talandes och den tilltalades namn skulle utsägas.
Uti umgängesspråket begagnas för andra personen ofta oriktigt ni, er, i stället för 7, eder,
både i sing. och plur.; i skrift bör ni nyttjas för sing. och I för plur., t. ex. ni frågar, J frågen.
Ehuru J eljest är blott en enkel konsonant, har det dock, fast orätt, i svenskan begagnats
såsom pronomen betydande ett helt ord; numera skrifves samma pronomen 7, som ock är rättast,
•men bör icke skrifvas i eller j.
2) Tillegnande “Pr. PossessTya“, min, din, vår, eder, sin o. s. v.
Då man t. ex. säger min pligt, din heder, vårt arf, så äro din, min, vårt possessiva pronom.
Med genitiv form begagnas dessa någon gång i pluralis, t. ex. de minas väl, de dinas fördel, de
sinas räddning; fordom brukades denna form äfven i singularis, och man kunde t. ex. säga dins
sons barn; men detta skrifsätt begagnas numera endast i några bibliska uttryck samt framför
titlar, t. ex. mins Faders rike, vårs Herras lekamen, Eders Maj:t, Ers Nåd o. s. v. Att i stället
för min brors, din mors, sin fars o. s. v. säga bror mins o. s. v. är vårdslöst och oriktigt.
Skämtvis begagnas stundom possessiver i st. f. personaler, t. ex. din tok, era stackare.
Tredje personen har genitiv af personal-pronom., hans, hennes, deras, i stället för possessiver.
3) Hänvisande, “Pr. Relativa“, hvilken, som.
Ordet den kan äfven begagnas som relativt pronomen, hvarmed förstås sådana som hänvisa
till något förut nämndt, t. ex. egendom, hvilken (som, den) han sålt; hästarna, som (hvilka, dem)
jag betalt. Orden hvilken, hvilka, som, den, dem äro här relativa pronomina.
4) Bestämmande, “Pr. Determinativa“, den, de m. fl.
Det är nödvändigt att skilja pronomen den eller de från artikeln den, de. Om jag t. ex.
säger: den karl, som går der, är halt, så är den artikel; men säger jag: karlen, som går der,
den är halt, så är den ett determinativt pronomen.
5) Utmärkande, “Pr. Demonstrativa“, denne, detta, desse.
Denna klass räknas af somliga tillsammans med föregående, men bör skiljas derifrån, såsom
ännu närmare bestämmande; t. ex. bland alla de Jlickor, jag lärt känna, är denna den vackraste;
öletta är det bästa sättet af alla. Här äro denna och detta demonstrativa pronomen.
Uti lagstil begagnas stundom ordet thy i stället för detta, dessa, t. ex. i thy omständigheter,
i thy fall. I umgängesspråket säges ofta dender, dethär, deder, dessahär o. s. v. Sådana uttryck
böra aldrig öfvergå till denderna eller dettahära o. s. v. I några provinser säges att i stället
för det, t. ex. jag tror att (det) inte, har du hört att (det)? o. s. v.
6) Frågande, “Pr. Interrogativa“, hvad? hvem? hvilken? ho?
Hit höra dessa ord äfven i andra former, t. ex. hvars? hvems? hvilkender a? hurudan? o. s. v.
Ho brukas numera sällan, eho nyttjas stundom, t. ex. eho det vara må.
7) Återgående, “Pr. Reflexiva“, sig, sjelf.
Om man säger: Gustaf misstar sig, så återgår tanken till Gustaf vid uttrycket sig.
Åtskilliga andra ord kunna äfven stå som reflex iva, t. ex. jag bedrar mig, du gläder dig, vi öfva oss,
I skaden er o. s. v.; men uttrycken jag bedrar dig, du gläder mig, vi öfve er, I skaden oss,
äro ej retlexiva, emedan verkan ej återgår till eget, utan öfvergår till annat föremål.
Sjelf bestämmer ännu närmare den retlexiva egenskapen hos sig, t. ex. sig sjelf lemnad, samt
gifver äfven reflexiv betydelse åt andra ord, t. ex. jag sjelf, de sjelfva, sjelf gick han o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
