Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8) Ömsesidigt, “Pr. ReciprÖcum“, hvarandra.
Vid uttrycket: Henrik och Edvard hjelpa hvarandra, förstås med hvarandra att Henrik
biträder Edvard och Edvard biträder Henrik, alltså ömsesidigt, och ordet kallas reciprokt pronomen.
9) Obestämda, “Pr. Indefinita“, man, en m. fl.
Ehurn ordet man härleder sjg från substantivet man, kan det dock som pronomen utmärka
hvilket kön eller antal som helst, t. ex. man talade kan betyda jag talade, vi talade, han talade,
de talade, en talade, flere talade o. s. v. Med en är förhållandet ungefär detsamma, t. ex. ofta
blir en hindrad; ingen kan hjelpa en som ej vill hjelpa sig sjelf; det är ens eget fel o. 8. v.
De ord, som vanligen begagnas såsom pronominer, äro likväl ej alltid sådana, utan beror
detta på den ställning de i en mening intaga; t. ex.: den Herkulesbild, hvilken jag så g erna
betraktar; här är den artikel åt och hvilken pronomen till Herkulesbild. Med viå: hvilken
Herkulesbild jag än ser, betraktar jag den gerna, är förhållandet omvändt; hvilken står som adjektiv åt
och den som pronomen till Herkulesbild.
III. Om Verbum. “Kraftord“, äfyen kallade “Handlingsord“ och.
“Tids-ord“, äro alla sådana, som uttrycka antingen något som sker, har skett eller skall
ske, ett utdelande eller emottagande af någon verkan, eller också ett varande
tillstånd, t. ex. talar, talat, tala; belöna, belönas; lefva, njuta o. s. v.
Verbum är en ordklass, som är så oumbärlig, att i hvilket språk som helst ingen fullständig
mening kan yttras utan ett verb, uttryckt eller derunder förstådt.
Bland de i svenska språket befintliga verber äro visserligen många som utgöra stamord; men
en stor del hafva dock blifvit bildade af ord från andra språkdelar, inerändels genom något tillägg
eller förändring i stafningen. Några få exempel härpå anföras: Substantiver: bad—bada, lek—
leka, smink—sminka, konst—konstla, färd—färdas, glöd—glödga, bete—beta, dike—dika, sadel—
sadla, segel—segla, vatten—vattna, timmer—timra, slummer—slumra, blad—bläddra, val—välja,
arf—ärfva, dop—döpa, graf—gräfva, smed—smida, knut—knyta m. fl.; Adjektiver: sval—svalna,
gles—glesna, vid—vidga, sur—surna, dyr—dyrka, mätt—mätta, lös—lösa, vaken—vakna,
mulen—-mulna, ädel—adla, hög—höja, tom—tömma m. fl.; andra Verber: vaka—väcka, gapa—gäspa,
fly—flykta; hit höra alla de passiva, såsom kallas, blekas, vigas, plockas o. s. v.; Partiklar:
ja—jaka, nej—neka, bland—blanda, fram—främja, mot—mota, åter—åtra, när—närma o. s. v.
Somliga verber äro alldeles lika med substantiver både till stafning och uttal och skiljas
derifrån endast af meningen der de begagnas; sådana äro: skada, karda, hacka, flamma, kratta,
remna, hetta, resa, hvila, pina, dricka, tro. blomma, tugga, slunga, gny, yra, väta, föda m. fl.
Verberna indelas, i afseende på bemärkelsen, uti tre klasser, nemligen
verkande, “Verbum Activum“, t. ex. fora, öfvervinna; lidande, “V. Passivum“, t. ex.
föras, Öfvervinnas; och varande, “V. Neutrum“, t. ex. sitta, sofva.
Aktiva äro alla de verber, till hvilka man kan lägga ordet någon, t. ex. älska, hata, bära,
slå, stöta, tilltala, locka, truga o. s. v. Passiva äro de, till hvilka kan läggas af någon, såsom
älskas, hatas, bäras, slås, stötas o. s. v. — Dessa båda kallas Öivergående, »Transitiva«, emedan
deras mening är beroende af annat föremål. — Neutrala, «Intransitiva«, kallas de, som hvarken
äro verkande eller lidande, utan tillkännagifva ett varande, ett tillstånd eller en handling endast
tillhörande personen, t. ex. stu, ligga, springa, falla o. s. v.
Med lidande i grammatikalisk mening förstås ej ensamt att «slita ondt«, utan dermed
menas-emottagande af någon verkan af hvad beskaffenhet som helst. Om jag t. ex. säger: Karl målar
bordet, så är målar ett aktivt verb, d. v. s. en verkande handling af Karl; men säger jag: bordet
målas, så är målas passivt, en lidande handling, och bordet är det som lider.
«Reflexiva« kallas sådana verber, som uttrycka ett återgående till eget föremål, t. ex. nöja sig,
beflita sig, gräma sig, jag glädes, han ängslas o. s. v. «Reciproca« äro de, som antyda någon
ömsesidig verkan, såsom vi hjelpa hvarandra, de berömde hvarandra, vi kyssas, de kifvas o. s. v.
«Deponentier« är benämningen på dem, som hafva passiv form meu aktiv eller neutral bemärkelse,.
1. ex. hämnas, andas, yfvas m. II. «Inchoativer« äro de, som antyda något småningom skeende,
t. ex. dagas, åldras, blekna, kallna. «Freqventativer« utmärka att något sker oftare eller i högre
grad än eljest, t. ex. jaga—jägta, drypa—droppa, vaka—vakta. »»Diminutiver« bestämma att
något sker i mindre grad, t. ex. småle, småsjunga, småträta.
En del verber kunna vara både transitiva och neutrala, t. ex. vinden drifver molnet — röken
drifver med vinden; solen smälter snön — snön smälter. Somliga kunna vara passiver eller
de-ponentier efter meningens beskaffenhet, t. ex.: gäckas (bli gäckad) — gäckas med någon; andra
åter passiver eller reciproker, t. ex.: de träffades af åskan — de träffades (träffade hvarandra).
Yid hvardera af de anlörda trenne ordklasserna för verbum är att märka:
Sätt, ‘‘Modu3“, Tid, “Tempus“, Antal, “Kumerus", Person, “Persona" och
Böj-ningsform, “Conjugation“.
eller framställningssätten, äro hufvudsakligast sex, nemligen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
