Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verkningar och följder, t. ex. Arbetsamheten, en värdig dotter af behofvet och
omtan-ken, blef moder till helsan och förnöjsamheten, skickligheten och nyttan, förtjensten och
äran; — Lättjan deremot, född af öfverflödet och tanklösheten, hade till afkomlingar
oduglighet och ledsnad, utsväfning och sjukdom., brott och straff o. s. y.
Moraliska fabler, i hvilka djur och liflösa ting, egenskaper m. ra. personifieras, d. v. s.
framställas såsom talande och handlande likt menniskor, äro i allmänhet ej annat än allegorier.
Troper, metaforer och allegorier äro i grunden samma sak, men skilja sig deruti, att tropen
är blott ett figurligt uttryck, metaforen framställer både en bild och den sak, som med bilden
jemföres, samt allegorien endast bilden, men i förstorad och, så att säga, förklarad gestalt.
Till benämningar på olika slag af uttryck kunna äfven räknas följande:
Klimax består deruti, att tankar och uttryck tillväxa eller aftaga i styrka och vigt och så
lunda gradvis stiga från det svagare till det starkare, från det lägre till det högre, eller tvärtom
gradvis falla, t. ex.: Sanningen bryterfördomarnes bojor, nedslår allt motstånd, segrar öfver alla
hinder, höjer sig på lätta vingar och strålar en i oförgänglig glans. — Dygden lider, qväfves, försvinner.
Amplifikation (utvidgning, förstoring) består mindre i en ensam figur än att genom skickligt
användande af hyperbol, antites, trop, klimax m. m. utvidga och förhöja begreppet oin ett föremål.
Exklamation kallas det ställe i en skrift, som utmärker någon större sinnesrörelse, såsom
förvåning, glädje, sorg, vrede, hopp, fruktan o. s. v., och börjar vanligen med en interjektion.
Vid bruket af liknelser och bilder är nödigt, att uttrycken äro så tydliga, att de af ingen
kunna missförstås; samt att hufvudföremålet hvarken nedsänkes under sitt värde eller npphöjes
öfver sin egentliga krets; en stadig mans lugna väsende bör ej liknas vid en oxes trygghet; en
tanklös pratmakare kan väl kallas en pladdrande papegoja eller en sqvattrande skata, men bör
icke jemföras med en lärka eller annan sångfågel. Dessutom böra orden aldrig ställas så, att
ena delen af samma mening skall förstås i figurlig och den andra i egentlig bemärkelse. Kunna
dessa vilkor ej uppfyllas, är bäst att undvika allt sådant. Bättre är en tanke, uttryckt med rena
ord, äu en som visar spår af ett misslyckadt jägtande efter besynnerligheter.
Verskonsten.
Hufvudsakliga skilnaden emellan vers och prosa är, att i den förra begagnas
en stil, som kallas bunden. Dess band består uti ordens indelning i mindre
öfver-allt sig lika delar, på svenska kallade takter, men af romarne benämnde Pedes
(fotter). Denna indelning är beroende af de begagnade stafvelsernas qvantitet
(se sid. 5) och kallas deraf äfven meter (lat. metrum, gr. /uutqov mått). De takter,
eller fotter, som på detta sätt kunna bildas, äro af flere slag, med bvar sina
benämningar ; sambandet och harmonien dem emellan kallas versens rytm. Ordet
vers är en sammandragning af det latinska versus, af vertere, vända, och häntyder
på den vändning, i förening med ett litet uppehåll, som göres efter ett visst antal
takter, oberoende af meningen, och hvilket gör detta framställningssätt äfven i
så fall olika med prosan, der ingen vändning eller uppehåll förekommer annat än
i slutet af hvarje fullt uttryckt mening. En tredje utmärkelse för vers är en
stundom förekommande likhet i vissa ljudfall.
Benämningarne pes, fot, och pedes, fotter, hafva uppkommit deraf, att romarne jemförde
måtten i en vers med stegen i en dans och ansågo takterna som fotter, på hvilka versen löper.
En vers, utgörande ett visst antal af takter, är alltså detsamma som en rad, eller hvad uti
koral-musik kallas en kadans. Afdelningar uti ett i bunden stil utfördt längre föredrag, hvilka
vanligen kallas verser, benämna vi Stanser, eller ock Strofer, ett ord, som också betyder
vändningar, ehuru i en mera omfattande och vidsträckt mening.
Ordet Poesi blir ofta ansedt liktydigt med vers, men detta är ett stort misstag. Poesi, eller
skaldekonst, är den intagande skönhet och de upphöjda känslor, som uppstå i en liflig fantasi.
Dessa framläggas väl ofta i vers, men kunna äfven uppträda i obunden stil, der de stundom få
namn af romantisk utgjutelse; deremot hafva vetenskapliga och andra allvarsamma ämnen icke
sällan på ett utmärkt sätt blifvit afhandlade i bunden stil af flere slag.
Likasom till ersättning för det tvång, som den bundna stilen är underkastad, genom att ej
få röra sig på annat sätt än i bestämda takter, hafva åt densamma blifvit förunnade åtskilliga
friheter, som ej äro tillåtna i vårdad, obunden stil. Dessa friheter, som blifvit kallade ”Licentia
poética“, eller på svenska: «poetiskt sjelfsvåld«, bestå ej allenast i starka inversioner eller
transpositioner, utan kunna till och med, då så behöfs, öfvergå till sjelfva ljudqvantiteterna och
accenterna, d. v. s. bilda s. k. menings-accent i en stafvelse, som eljest är utan accent, göra en
lång stafvelse till kort och tvärtom, t. ex. ordet «roliga«, som eljest uttalas roliga, kan i en takt
utsägas roliga o. s. v. Härvid bör dock observeras, att, fastän sådant kan passera, det likväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
