Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej må eftersträfvas, utan tvärtom om möjligt undvika?. Någon gång kan ett ämnes beskaffenhet
vara sådan, att afvikelser från vanliga uttryckssättet deråt ge ett ökadt behag: men i allmänhet
bör den obundna stilens ord och ordställningar följas, så långt takternas fullhet och välklang, som
alltid äro hufvudsaken, sådant medgifva. Framför allt är nödvändigt, att ingen omening uppstår;
begagnande af till ämnet ej hörande ord eller sådan omflyttning af orden, att otydlighet derigenom
uppkommer, äro lika stora fel i vers som i prosa.
Metern, eller taktbeskaffenheten i bunden stil, måste naturligtvis rätta sig efter stafvelsernas
längd och korthet i det språk, som begagnas. Dessa ordens ljud-egenskaper voro mera bestämda
i gfrekiskan och latinet än i svenskan med flere nyare språk, hvarigenom i versbyggnad en
grund-skilnad uppstår mellan de gamle och oss. Härtill kommer en redan i medeltiden hos de nyare
språken uppkommen fordran af ljudlikheter i vissa versers slutfall, hvilka hos Greker och Romare
icke tillhörde den bundna stilen, utan ofta tvärtom rent af undvekos.
Till tjenst för dem, som tro sig ega förmåga att uttrycka sig i bunden stil, skela några
af dennes reglor här anföras. Må likväl ingen, som dertill ej känner sig kallad af natur och
snille, bäraf förmena kunna lära sig sådant. Ett försök häruti skall alltid misslyckas och
åtminstone onyttigt upptaga tiden för mer gagnande sysselsättningar, om äu mera vådliga följder uteblifva.
För vers på svenska språket är att iakttaga: Metrik, som består i läran om
takters bildande och sammansättning; samt Fonetik, eller läran om ljudlikheter.
Obs. En gång för alla anmärkes, att i hela afhandlingen ora verskonsten öfverallt endast är
fråga om ljud. bestämda för örat, och att således intet afseende bör fästas vid utseendet af
begagnade bokstäfver eller deras möjligtvis ovanliga sammansättning.
I. OlH Metrikeil. Denna delar sig i 3:ne hufvuddelar, neml.: 1)
Takt-bildning; 2) Taktsystem, eller verser; 3) Verssystem, eller strofer.
Samma tecken, som sid. 6 äro anförda, för utmärkande af lång eller kort vokal, gälla här för
stafvelserna; alltså — lång och ’-’kort stafvelse. Uti följande exempel stå väl tecknen öfver
vokalerna, men meningen är ej dessa, utan stafvelserna. Vid en takts slut sättes , kalladt taktstreck.
Mtt/siemtt indelas i klasser, efter antalet af uti dem befintliga stafvelser,
och utgöras alltså af enstafviga, tvåstafviga, trestafviga och fyrstafviga.
Enstajviga takter, som äro af två slag, långa och korta, förekomma mindre
ofta i Svenskan. När en sådan begagnas i början eller slutet af en vers, får den
namn af upptakt eller förslag, och slut fall.
Tvåstafviga takter kunna vara af fyra slag: Spondé (Spondæus), en takt som
består af två långa stafvelser, |––––|, t. ex. | häfsvik |. Pyrrich (Pyrrhichius),
två korta, | ^ ^ |, t. ex. skal | derna |. Trolcé (Trochæus), en lång och en kort,
| — |, t. ex. | tempel |. Jamb (lambus), en kort och en lång, I ’ — I, t. ex.
| rubin I. — (Såväl dessa som i det följande förekommande benämningar på takter, versslag
m. m., äro hemtade från de gamle (Jreker och Romare.)
Trestafviga takter förekomma af åtta slag: Moloss (Molossus), |––––––— |, t. ex.
| sakrik kraft |. Tribrachys, \ ^ ^ ^ |, t. ex. ta | lärenä |. Daktyl (Daotylua),
| — ’—’ —’ |, t. ex. | brinnande |. Anapest (Anapæstus), —■ *— — |, t. ex. | sé
nii hit [. Bacchius, \ –––––|, t. ex. | bekantskap |. Antibacchius, |––––––-—|,
t. ex. J omtalad |. Arnfimaker (Amphimacrus), | — ^ — |, t. ex. | sammanhang j.
* Amfibrachys \ ^ — ^ |, t. ex. j bevara |.
Vyr&tafviga takter äro af 16 slag: Dispondeus 1–––––––––J, Proceleusma-
tieus | — -— ’— —’ |, Choriambus j — w ^ — I, Dijambus j w — ^ — |, Anti-
spastus | –––’-’I, Ditrochceus \ — ^ — —-1, Jonicus a Majori |––––––^ ^
J. a Minori | ^–––|, Epitritus l:mus –––––––-j, Ep. 2:dus j — -w–––|;
Ep. 3:tius 1–––-^ — |, Ep. å:tus––––––––^ |, Pæon limus ! — ^ ^ ^ |;
P. 2:dus | \. P. 3-iius w ^ ^ j, P. åltus j ^ ^ — j.
Fyrstafviga takter räknades väl i gamles sånger, meu kunua i Svenskan så mycket hellre
undvaras, som det är lätt att indela sådana i tvänne tvåstafviga, tillhörande hvar sina af de för
dem här ofvan uppräknade slag. — Trestafviga och tvåstafviga takter äro de, som hos oss mest
förekomma. Svenskan har en stor rikedom på sköna daktyler, anapester, trokéer och jamber;
hvaremot molosser, bacchier m. fl. endast stundom förekomma, och då merandels såsom en följd
af den förut omnämnda obestämdheten i vissa stafvelsers ljudqvantiteter.
Verser, eller Toktsystem, kunua bildas af snart sagdt oändliga slag,
åtskilda dels medels olika antal takter, dels genom att de sammansatta takterna
äro antingen lika eller olika sins emellan. — En vers, som består af en takt,
kallas Monometer, af två takter Dimeter, af tre takter Trimeter, af fyra takter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
