Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
behöriga ställen i en vers anväuda cesurer medföra en bindning, en fasthet i det hela, som är
af utomordentlig inflytelse på dens känsla, som läser eller hör densamma.
En annan cesur förekommer äfven, som är oberoende af ordens stafvelser, men i stället
afskär vissa takter och bildar deri en hvila. Denna nyttjas mest i hexameter; den afskurna takten
i en vers kan vara än den ena, än den andra i ordningen, t. ex.:
Pingst, hän ryckningens | dag, j| var inne. Den | landtliga | kyrkan
stod hvit\menad i \ morgonens | sken. ;| På | spetsen af | tornet.
Vers-accent är den förhöjda ton, med hvilken stundom en eller annan
staf-velse rätteligen i en vers bör uttalas, utan afseende på densammas vanliga längd
eller korthet: t. ex. andra taktens sista stafvelse i följande vers:
Nej, in\gen, ilij^en, stilja kan | min gråt!
Svenskan, liksom de öfriga germaniska språken, har den utmärkande egenheten, att ofta framstå
med accentuering i vers, och denna stundom så skarp, att allt det öfriga nästan slukas eller
förlorar sitt egeutliga taktvärde. Versen får deraf en ojemnbet i sin gång, som, när den är snillrik,
gifver stor liflighet och omvexling åt det hela och isynnerhet träffande målar känslornas vågor,
Inskjutna stafvelser äro en frihet, som Svenskan har gemensam med Tyskan
och Italienskan, och består deruti, att en kort stafvelse eller ett ord inflickas på
ett ställe, der sådant efter taktens beskaffenhet icke är tillåtet.
Vid namn med sammanstående vokaler kunna två stafvelser sammandragas till en, och den
kort, då vokalerna merändels höras som diftonger, t. ex.:
Björn och j Fritiof \ sutto | båda. | Pr uden tia teg | och till | Anto nio gick. |
Den första af dessa verser är trokéisk och den andra jambisk, hvaraf synes, att stafvelserna
thiof, tia och nio hvardera böra utgöra blott en kort stafvelse. Vid andra inskjutningar, der ett
diftongiskt uttal ej kan ske, förändras den begagnade takten, t. ex.:
O don\na Aman\da! hör | min bön. \ Hit han | kom, och | lejonet j lik han | stridde!
Uti första första versen öfvergår andra takten, som borde vara en jamb, till anapest: nå Öman i,
och i den andra blir tredje takten i stället för troké, en daktyl: | lejonet .
Ehuru sådana förändringar i rytmens gång äro oegentliga och derför helst böra undvikas,
kunna de dock, snillrikt använda, förhöja uttryckens skönhet. Ve*sen får af dem liksom en
fjäderrörelse, lyfter sig, och framgår derefter i sin lagliga gång med ökadt behag.
Konsonantmöten. Då flere sinsemellan stridiga konsonanter på ett ställe
sammanstöta, blir i hvad stil som helst uttalet derigenom kärft och sträft. I
bunden stil blir det häraf uppkomna knaggliga ocli hindersamma ljudet ofta mer
märkbart än i obunden stil och derigenom just passande för uttryck, hvilkas
ämne kräfver sådan ton. Merändels älskar likväl örat ett mildare och lenare
uttryck i vers, och konsonantmöten böra i sådana fall antingen undvikas eller
mildras till den grad, som för det framstälda ämnet befinnes tjenligast.
Konsonanterna delas i lena, «liquidøe«, och llårda, «mutæ«. Lena kallas de, som vid
uttalet hafva hjelpvokalen framför, såsom f, 1, IU, U, r, S, och hårda äro de, i hvilka vokalen höres
efteråt, p, d, g, k, p, t, V. Härvid räknas ll och j icke bland stötande konsonanter.
Der flere konsonanter förekomma i ett enda ord, t. ex. (’förskräcklig«, kan ingen förmildring
ske på annat sätt än att undvara sjelfva ordet; också höras sådana mindre stötande, än om de
tillkommit vid sammansättning af ord, der det ena slutar och det andra börjar med konsonanter,
t. ex. «kamraters flykt«, der ljudet blir mera retsamt och stretande, emedan det beror mindre af
ordens natur än af dens behag, som sammansatt dem. — Några anvisningar huru kousonautmöten
kunna mildras och, der så önskas, undvikas, skola här anföras. Härvid torde dock ännu en
anmärkning böra förutskickas, neml. att sådana sammansatta bokstäfver, som bägge uttalas utan
förändring i ljudet, t. ex. ch, fv, sj, ff, ll, pp o. s. v., här icke räknas bland dubbla konsonanter.
Följande verser äro bland de sträfvaste, som i Svenskan kt^nna förekomma:
Mörkret svart kring trakten breddes, Pladask slog regnets slask min stöfvel,
starkt förskräckt sprang drängen fram. och, vått, förfrös mitt stackars ben.
Om eu len konsonant slutar med ett ord och en hård börjar det följande, blir versen deraf
mildare, äfvensom när ett ord börjas med samma konsonant, som slutar det föregånde, t. ex.:
Liksom blomman pryder tegens kant, Och kärlek knyter rosenbandet
pryder dygden qvinnans veka hjerta. kring glädjens solbeglänsta tjäll.
När endast två konsonanter förekomma mellan sammansatta ord antingen båda tillhöra samma
ord eller stå åtskilda, blir ljudet mera rent och föga sträft, såsom i de första af följande verser:
En dag, när lifvets aftonstjernor tändas, Så ljujiigt höres hornets ljud i skogen!
till ro, från sorg och mödor, får jag gå. hur gerna lyssnar jag ej på dess återskall!
Verserna uti det andra af dessa exempel hafva inga konsonantmöten, ty g och Ij räknas lika
med j, då de uttalas med sina lena ljud. Ännu ett par prof på verser utan konsonantmöten följa:
Ljufoa vänskap! i din ömma famn Anande oro i älskande ande!
________alHmmn.it nft.n. Intt.rn. minnpn nlln______________nhi-ntnp e/lern n ii /initu_______________
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
