Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 raånar, Uranus med 4 månar ocli Neptunus med 1 måne. Figurerna 1, 2 ocli
3 äro kometer, i sina aflånga banor, och utanför alltsammans fixstjernorna.
Anm. Teckningen är endast beräknad att åskådliggöra systemets grund; mot verkligheten
strider den i flere fall. Sä synas banorna här tecknade cirkelrunda, ehuru de, enligt hvad förut
är sagdt, alla äro mer eller mindre elliptiska; af de större planeternas månar stå här på några
ställen två på samma bana, hvilket enligt sid. 148 icke är fallet; de smärre planeterna äro
uteslutna, och proportionen emellan de störres afstånd till solen och hvarandra är icke iakttageu.
Att på eu sä liten teckning beräkna proportioner öfver verldsrymden är omöjligt, och ett försök
dertill, jemte hvarje kropps och rörelses utstakande efter verkligheten, skulle gjort det hela sä
intrassladt och otydligt, att det endast med största svårighet kunuat förstås, och således för
begreppet om det hela snarare varit förvillande än upplysande.
Innan vi lemna afhandlingen öfver vårt planetsystem vilju vi ännu tillägga några ord onv
dertill hörande himlakroppars fysiska förhållanden.
De anförda afständen från solen till planeterua torde tydligare kunna uppfattas af följande:
en nyss utskjuten kanonkula, går som förut är nämdt, 600 fot på eu sekund, eller omkring en
svensk mil hvarje minut. Om man tänker sig att en sådan utgick från solen och alltid bibehöll
samma hastighet, sä skulle hon hinna till Merkurius (eller hans bana) på 10 år 195 dagar, till
Venus pä 19 år 249 dagar 16 timmar, till Jordeu på 27 år 80 dagar 21 timmar, till Mars på.
41 år 169 dagar 11 timmar, till Jupiter på 141 år 214 dagar, till Saturnus på 259 år 128 dagar
4 timmar, till Uranus på 522 år 15 dagar 3 timmar, samt till Neptunus först på 816 år 236
dagar 3 timmar, minuter oberäknade.
Af hvad förut är nämndt om planeternas rörelser tinuer man besannad den naturliga satsen,
att en attraktionskralt verkar starkare i mån af föremålets närhet, ty Merkurius har den största
och Neptunus den minsta hastigheten i sitt årliga omlopp. Deras dagliga rörelser äro för
Merkurius, Venus och Mars nära lika med jordens, men är hastigast för Jupiter, och derför har
äfven han den största afplattningen vid polerna. Af årsbanor har Venus den minst elliptiska, ty
den är nära cirkelrund; hvaremot den, som Merkurius beskrifver, är mycket aflång. På Merkurius
och Venus iinnas ojeinnheter, som anses vara berg, mångfaldiga gånger högre än de, som finnas
på jorden, men på de öfre planeterna ha inga sådana af betydenhet varseblifvits.
På Jupiter hafva observerats åtskilliga mörka ränder och fläckar, hvilka haft annan rörelse
än planétens egen; samma fenomen har äfven iakttagits på Saturnus. Den sannolikaste förklaringen
härpå är, att dessa fläckar äro remnor i molnskyar, som oingifva planeterna, och hvarigenom vi
kunna se planeternas mörkare yta. Dessa planeter äro alltså omgifua af en dunstkrets, på samma
sätt som vår jord, måhända af lika, kanske också af annan beskaffenhet än den, som hos oss
underhåller allt lif. Afveu på de andra planeterna hafva tecken synts, som sätta utom allt tvifvel,
att hvar och en af dem är omgifven af sin egen atraosfer, som tyckes vara af tätare beskaffenhet
alltefter som afståudet från solen förstoras. Huruvida äfven månarne äro omgifna af sådan har
ej ännu med säkerhet kunnat afgöras.
Af de uttryck, som i det föregående blifvit använda, må ingen vara nog enfaldig att tro,
hvarken att verkliga banor finnas, på hvilka himlakropparne framlöpa, eller att genom någon af
dem går en verklig axel, hvaromkring han vänder sig. Med omloppsbana förstås öfverallt endast
den del af den tomma verldsrymden, som hvarje kropp genomgår, och med axel den linie, som
man tänker sig midt igenom dem i följd af deras alltid likformiga omrullning.
De tecken, som för planeterna ännu begagnas (se sid. 147), tilldelades dem bland dessa, som
längst varit kända, redan af forntiden. I senare tider har man börjat använda samma tecken uti
mineralogien, att dermed utmärka de särskilda metallerna. Äfven alkemien (guldmakarekonsteu)
började begagna desamma för sina experimenter, och derpå fingo astrologerna (stjcrntydarne) tag
på desamma och började om dem prata och skrifva en väldig massa af galenskaper, som äro för
mycket stridande mot sundt förnuft att förtjena upprepas. — Man har försökt tyda dessa tecken
efter de namn, man tilldelat himlakropparne; hvad värde dessa uttydniugar hafva i historiskt
afseende lemnas derhän. De äro emellertid följande: ^ skall afbilda den staf, med hvilken
guden Merkurius förde de atlidua menniskorna till underjorden; ^ är en spegel med skaft, ett
nödvändigt attribut för Venus, skönhetens gudinna; £ en pil och en sköld, symboler af kriget,
ansågs mest tjenligt åt krigsguden Mars; skall efter äldsta skrifarten hafva varit första
bok-stafven i Jupiters grekiska namn, Ztre-, 5 afbildar en lia, emedan Saturnus föreställer den allt
skördande tiden. De nyare tecknens förklaringar äro: 5 Jorden, ett klot med ett kors öfver, liar
afseende på återlösningshistorien; af figuren för Uranus kan ingenting slutas, men tecknet,
som för densamma äfven begagnats, har afseende på hans upptäckare, Herschel, hvars namn af
många blifvit tilldeladt sjelfva planeten; Q en skära är symbolen för den frukter gifvande Ceres;
$ en lans har ansetts tjenligast för den krigiska Pallas; ^ en spira, maktens symbol, tillhör
himladrottningen Juno; hvarjemte ett altare, med alltid brinnande eld, var af de gamle helgadt
åt Vesta, samt en treuddig gaffel åt Neptunus, emedan en sådan alltid utgjort sjögudens vapen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
