Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ull, hår, fjäder och trä. Bland dessa äro några, såsom kol, ull och hår, så dåliga
värmeledare, att de nästan kunna kallas oledare, men riktiga sådana finnas icke
i naturen.
Äfven här gäller samma regel för värmets mottagande och afgifvande: den som hastigt blir
varm blir lika hastigt kall och tvärtom. Luften är en dålig värmeledare; ehuru solstrålarne
passera genom hela vår atmosfer innan de hinna jorden, blir luften endast närmast jordytan uppvärmd
af det värme, som derifrån återstrålar; i ett uppeldadt rum bibehåller luften sig länge varm, om ej
kall luft inkommer. Snö kännes väl kall, men som svag värmeledare skyddar han rötter och frön i
jorden från att förlora sitt värme och förstöras. En i ena ändan glödgad jernstång blir så varm äfven
åt andra ändan, att man endast på långt nfstånd från glödnlngcn kan hålla deri, då man deremot kan
hålla i en trästicka tätt invid der hon brinner. Kläder af ylle kallar man varma, men icke finnes
någon värmekälla i kläderna, utan deras egenskap af svaga viirmeledare hindrar kroppens värme att
bortgå; kläder af jern skulle ögonblickligen till luften trunsportera all värme, som mottagesfrån kroppen,
och således alltid kännas kalla; linne är starkare varmelednrc än ylle, derför kännas de också mindre
varma. Halmtak skydda om vintern mot köld och om sommaren mot hetta. Brunnar, träd,
drif-biinkar m. m. skyddas för frost genom halmbetäckning. Strör mnn aska på handen, så kan mau
lägga glödande kol derpå utan att bränna sig, och ett utanpå med sot öfverdraget kokkärl kan
bäras på blotta handen genast det tagits från elden. Handtag på tekannor och kokare göras af trä;
träbeklädningar hålla rum varma, och brådbekläd ning invändigt i en iskällare hindrar värme att dit
intränga. Om lika stora stycken af silfver, koppur, bly, marmor och lera på samma gång ställas på
bottcu af en upphettad ugn, så kan man ännu utan smärta sätta fingret på leran, då silfret redan
är lika hett som sjelfva ugnen; derpå blir kopparn lika het, derniist blyet, så marrnorn och sist af
alla leran; häraf synes, att af dessu mineralier är leran den svagaste värmeledaren och alltså näst trä
den tjenligaste till husbyggnader. Ett hus af jern kunde endast bli beboeligt, om det hade dubbla
väggar, emedan den emellan dessa varande luften kunde hindra värmet att genom jernet bortgå.
Det är förut nämndt, att alla kroppar innehålla något värme, fastän mer
och mindre, således äfven dem vi säga vara kalla, såsom t. ex. snö och is; köld
är således icke ett verkligt ting, såsom värmet, utan endast en mindre eller större
frånvaro af värme. Då värmet ej är märkbart hvarken för känseln eller
termometern, kallas det bundet (latent) värme, och när det af en eller annan orsak blir
förnimbart, säges det frigöras. De värmekällor vi ega äro solen och
naturkropparna. Solens vurmo ar alltid fritt och kommer jemte ljuset till oss med
solstrålarne; naturföremålens är bundet tills det frigöres, mekaniskt genom slag, stöt.
gnidning o. s. v., eller kemiskt genom syrets förening med någon annan kropp.
Till den senare hör all förbränning, äfvensom den så kallade lifsvärmen i
djurkroppen, som uppkommer, då det genom andedrägten inkomna syret förenar sig
med vissa ämnen i blodet.
Till mekaniskt frambringande af värme kan äfven räknas det förhållande, att vid häftig
sammanpressning antuga alla kroppar värme, äfven luften, hvarpå grundar sig det s. k. pneumatiska
elddonet eller fnöskpipan, som består af eft i ena ändan öppet kopparrör, hvari en kolf lufttätt
är inpassad; om en fnöskbit fästes på kolfvens ända och han sedan hårdt nedpressas i röret, så
blir den deri hoppackade lnften så het, att fnöskbitcu tar eld. Hit knnna måhända också
hänföras solglaset och brännspegeln. Dessa instrument frnmbringa eller frigöra väl intet värme, meu
de samla det som förut finnes fritt, hvarigenom förvånande verkningar knnna åstadkommas.
Solglaset genomsläpper de värmestrålar, som falla pä dess yta, men af glasets konvexa (kullriga)
slipning blifva de på andra sidan snmmandrngnn i en punkt, hvilken blir så het, att brännbara
kroppar deraf antändas. Brännspegeln deremot tillbakakastar värmestrålarne, men som han är
slipad konkav (urholkad), få de vid nterstudsningen olika riktningar och samlas alla i en punkt.
Der värmestrålarne från ett solglas eller brännspegel sammanträffa kallas brännpunlct eller fokus,
ett latinskt ord, som betyder »eldstad«. Brännpunktens hetta beror pä den värmeupptagande ytans
storlek och värmekällan; af strålarne från en glödgad jernkula kan en fnöskbit på detta sätt
tändas, och brännspeglar finnas, i hvilkas fokus endast af solstrålarne knnna smältas eller antändas
kroppar, som ej kunna försättas i sådant tillstånd genom den starkaste eld.
1’rof på kemiskt uppkommen hetta synes, då vatten slås på osläckt kalk: vattnet förenar sig
då med kalken till en fast kropp och släpper ifrån sig sitt värme. Då svafvelsyra blandas med
vatten, utvecklas värme, äfvensom när metaller upplösas af syror. Genom förbränning, d. v. s.
brännbara kroppars förening med lnftens syre, åstadkommes erforderlig värme till våra flesta behof,
såsom i boningsrum, kök, verkstäder m. m. Hit hör äfven s. k. sjelfantändning, då organiska
ämnen, såsom hö, säd, kli, sågspån, bomull m. ra., som blifvit fuktigt sammnnpackadt, antar sä
stark värme, att eld utbryter. Den inom mennisko- och djurkroppen utvecklade lifsvörme förhåller
sig alltid lika, oberoende af både luftens förändringar och de mest olika himmelsstreck; hos
men-niskan är den omkring 37 grnder, sfi väl i polernas grannsknp som vid eqvatorn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
