Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Antalet af kemiska föreningar är så stort, att ej en gång deras uppräknande
kär kan ega rum, så mycket mer som detta vore till ingen nytta; en del af dessa
hafva vi redan sett vid betraktande af de enkla kropparne; här vilja vi blott
tillägga, att genom syrets benägenhet att förena sig med metaller uppstå sådana
sammansättningar som rost, erg m. fl., i hvillca likväl äfven vatten ingår, upptaget
ur luftens fuktighet; mögel uppkommer väl af samma grundämne, men bör
egentligen hänföras till växtriket, emedan man mod starka förstoringsglas kan deruti
varseblifva alla de former, som tillhöra växterna. Do allmännaste och för
men-niskan nyttigasto kemiska föreningar äro följande:
Glas. Detta uppkommer, som förut är nämndt, genom sammansmältning af
pottaska och qvarts, och dess hufvudbeståndsdelar äro således kali eller natron och
kiselsyra; dessa ämnens renhet bestämmer glasets godhet, och tillsatser af andra
mineralier göra dess färg.
Till de sämsta glassorterna, såsom grönt buteljglns o. d., som är brungult, stundom uästan
ogenomskinligt, användes kiselsyrau i form af vanlig, jcrnhaltig, rödoktig sand, och kalit i form
af spisaska, hvilken i allmänhet innehåller cu betydlig mängd kalksalter, i följd hvaraf
hufvud-massan i detta slags glas utgöres af kiselsyrad kalk med en betydlig mängd kiselsyrad jernoxidul,
som är orsaken till den gröna färgen. Allt eftersom glaset önskas bättre användas renare ämnen,
till grönt fönsterglas hvitare sand och rå pottaska; till hvitt glas den renaste sand och knlcinerad
pottaska, hvartill till kristallglas göras ytterligare tillsatser af salpeter, arseniksyrlighet och brunsten.
Till färgning nf finare glas begagnas guldpurpur till rosen- och purpurrödt, koppuroxidul till
blod-rödt, klorsilfver eller nntimonoxid till gult, koboltoxidul till blått, kromoxid ocb koppnroxid till
grönt o. s. v. De renaste och klaraste färgade glassorter kallas glasflusser och begagnas för att
deraf tillverka oäkta ädln stenar.
Tiden för glasets uppfinning kan ej närmare beslämmas, än till omkring 2000 år före Kr.;
sättet deremot antages varit en tillfällighet: Ett sällskap feniciskn köpmän for en dag i handels-
ärenden uppför den lilla floden Belus vid Palestina. De resande gingo i land för att bereda sig
en måltid, men då de icke funno några stenar för att ställa grytan på, togo de nägra stycken af
den salpeter, hvarmed deras fartyg var lastadt. Då elden började brinna, smälte salpetern och
blandade sig med den saud, som låg pä stranden; sedan den svalnat visade sig ett klart,
genomskinligt iirnue, hvilket de ansågo kunna bli nyttigt, hvarpå de i sin hufvudstad Sidou anlade det
första glasbruk; konsten hölls länge hemlig, och priset på glas var lika högt som på gnid. Först
är 1587 anlades glasbruk äfven i Persien, ehuru glastillverkning varit långt tidigare känd i Egypten
och sannolikt äfven i åtskilliga europeiska länder, helst fönsterglas-måleri omnämnes år 722.
Krut är en blandning af 75 delar salpeter, 12 delar svafvel och 13 delar
träkol, hvilka fint söndermalas och blandas väl med hvarandra, hvarunder massan
fuktas med så mycket vatten, att hon hänger tillsammans, pressas sedan, så att
hon blir hård, hvarefter hon sönderdelas och sållas, så att alla korn bli lika
stora, allt efter det bruk, hvartill det är ämnadt.
Krutets styrka ligger i den hastiga utvecklingen af en mängd gas. Grofkornigt krut har största
kraften och begagnas derför vid bergsprängning o. d.; till hagelbössor är deremot det finkorniga bäst,
emedan laddningen deraf utdrifves jemnare och haglen ej så mycket kringspridas; hvarförntan gröfre
krut genom sin häftigare afbränning lätt kan sönderspränga pipan i stället för att utdrifva laddningen.
Som kratets uppfinnare nämnes vanligen Berthold Schwartz, en mnnk i den forna lilla
riksstaden Goslar i Hannover i Tyskland, som sysselsatte sig med försök att göra gnid; en dag
blandade han tillsammans salpeter, svafvel och kol i en kruka, för att se hvad nf eu sådan blandning
skulle uppstå; af en händelse kom en eldgnista i massan, som antändes och i ögonblicket med en
stark smäll sprängde krnkan samt kastade en derpå lagd sten högt i luften. Sålunda skall han
hafva uppfunnit krutet år 1454. Denna historia kan vara sann, utan att Schwartz var krutets
förste uppfinnare, hvarpå skäl finnes att tvifla. En lärd engelsk munk, Itoger Baco, som dog
1292, omtalar i en af sina skrifter en blandning af svafvel, salpeter och kol, och af andra
underrättelser vill man bevisa, att krut långt före Baco var kändt i Indien och Kina.
Lysgas består af eu blandning utaf flere gaser, förnämligast kolbunden
vät-gas; den utvecklas ur stenkol, då dessa starkt upphettas; den är osynlig för ögat,
men luktar starkt och brinner med låga, då han antändes. Genom att
upphettningen sker i slutna retorter kan sådan uppsamlas och instängas i stora kärl,
som äro stjelpta öfver vatten, från hvilka den genom rör ledes till den plats
man önskar upplysa, der man utsläpper den genom en kran instängda gasen och
påtänder densamma, då man får ett ljus af både starkare och renare sken, än
af någon ljus- eller lampläga. De flesta större städer hafva numera gaslysning,
så väl inne i husen som på gatorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
