Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femte ae ten t
Geografi.
Sedan vi nu inhemtat en visserligen kort, men, som jag tror, någorlunda
begriplig kunskap om vår jord i allmänhet: dess storlek och ställning i
verldsrym-den (Matematisk Geografi) hafva vi sett under Astronomien (sid. 144), dess ytas
utseende och beskaffenhet under Geologien (sidd. 165 o. f.), de på jorden
befintliga tingens allmänna egenskaper uti Naturläran (sidd. 177 o. f.) och jordens
produkter i Naturalhistorien (sidd. 225 o. f.), så skola vi försöka att äfven
formera bekantskap med jordytans indelning, dels naturens egen uti torrt och vått
{Fysisk Geografi), dels den menniskor bestämt och i större eller mindre stycken
namngifvit. Detta kallas Politisk Geografi, (af grek. nohrtia borgerlig förening),,
och är den kunskap, som allmännast förstås med ordet Geografi.
De äldsta historiska tidernas kunskap om jordens länder inskränkte sig till Asien; jorden
liknades vid en växt, som med rötterna på hafsbotten höjde sin blomma (Himalnjabcrget) mot
himmelen, och hvars blad (landen) flöto på vattnet deromkring. Fenicierna kände Indien,
Medelhafvets stränder och Europas knst uppåt England och Preussen. Grekerna utvidgade de af
Fenicierna ärfda kunskaperna, och deras vise närmade sig alltmera det rätta begreppet; Ilomerus
(900 år f. Kr.) ansåg jorden vara en rund skifva, med uppvikta kanter, på hvilka himlnhvalfvet
hvilade, i vester på Herkules’ stöder (Gibraltars klippa) och i öster på Kaukasicns berg; i midten
låg Grekland, och utomkring svallade hafvet. Herodotus (450 f. Kr.) kände Europa, som han
ansåg lika stort som Asien och Afrika tillsammans: han hade hört omtalas länder, der solen
kunde synas vid midnatten, men trodde ej derpå. Pytheas från Marseille gjorde omkring år 350
f. Kr. upptäcktsresor till nordliga Europa och kände länder, der solen ej gick ned vid midsommar.
Kratosthenes från Alexandrin skref 200 år f. Kr. den första större Geografi med utsättande af
breddgrader, hvarefter Strabo från Kappadocien (20 år e. Kr.) och Ptolemeus (år 130 e. Kr.)
utarbetade jordbeskrifningar med kartor, der både längd- och breddgrader stå utsatta. Första
meridianen drogs redan då öfver Kanariska Oarna. Då kristendomen började utbreda sig erhöllos
allt mer vidsträckta och tillförlitliga kunskaper om jordens länder-, en Syrisk Prins vid namn
Ismael Abulfeda, född 1273, död 1345, skref ett geografiskt verk, som blef grundläggning till
alla senare arbeten i denna vetenskap. Genom den höjd, hvartill sjöfarten sedermera stigit,
hafva tid efter annan nya upptäckter gjorts, och medels skrif- och boktryckerikonsten har denna
vetenskap, liksom alla andra, uppgått till sin nuvarande ståndpunkt.
Emedan jorden är till sin skapnad klotformig, afbildas hon också bäst genom
en s. k. Jordglob, hvilken består af en kula eller ett klot, på hvars yta sjöar
och länder äro aftecknade till det läge och den form de hafva i verkligheten.
För att bli i tillfälle att bestämma, på hvad plats af jorden någon viss ort är
belägen, har man indelat jorden, på samma sätt som andra rundlar i 360 delar,
som man kallar grader; midt på jorden, d. v. s. lika långt från bägge polerna,
föreställer man sig en linie kallad eqvatorn eller sol-linien, och parallelt med
denna, på lika afstånd från hvarandra, gå 90 dylika linier mellan eqvatorn och
hvardera polen, hvilket tillsammans kring hela klotet gör 360 grader; hvarje
sådan grad innehåller 15 geografiska mil (se sid. 87;) men för bestämmande af
en orts läge är ej nog att känna detta i norr och söder, det måste äfven vetas
i öster och vester, och derför har man tänkt sig andra linier, som gå
vinkelrätt genom eqvatorn och mötas i hvardera polen; äfven dessa äro 360 och uti
eqvatorn 15 geogr. mil från hvarandra samt kallas meridianer. Företa
meredia-nen drages vanligast öfver den utanför Afrikas vestliga kust belägna ön Ferro,
och derifrån räknas antingen österut till 360 eller åt bägge sidor till 180. På
detta sätt indelas jorden i rutor, efter hvilka hvarje punkts läge kan uppgifvas.
De grader, som räknas från eqvatorn åt norr eller söder, kallas latituds- eller
breddgrader, och benämnas stundom äfven Polhöjd’, de åter, som från första
meridianen gå åt öster eller vester, kallas longituds- eller längdgrader.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
