Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nienniskobeu, mödrar slagtade och uppåto sina barn. Mer än 13,000 menniskor dogo af hunger.
Henrik gret öfver denna förvildning, skickade sjelf lifsmedel till de uthungrade, utan att hvarken
detta eller hans vänskapliga anbud kunde förmå dem att erkänna honom, innan han öfvergått
till. katolicismen.
Henrik IV:s son Ludwig XIII var blott 9 år gammal, då fadern mördades,
hvarför regeringen tillföll hans moder, Maria af Medici. Hon aflägsnade Henriks
trognaste tjenare, bland dem Sully, och öfverlemnade styrelsen åt ovärdiga och
okunniga favoriter. Följden blef det oförsvarligaste slöseri, och snart nedsjönk
riket till en politisk obetydlighet. De missnöjda undersåterna öfvertalade konungen
att sjelf öfvertaga regeringen, hvarpå enkedrottningen den 4 Maj 1617 blef
förvisad från hofvet. Hon satte sig sedan i spetsen för ett uppror, men hennes
rådgifvare, Richelieu, biskop i Lu<;on och sedan kardinal, lyckades åter förlika
moder och son. Richelieu fick den 29 April 1624 plats i statsrådet och blef
snart derpå förste minister. Genom sin slughet besegrade han alla de
anläggningar, som afund och illvilja uppfunno för hans störtande, och fortfor att vara
den egentligen styrande; i den svage Ludvig XIII:s namn upphöjde han Frankrike
till makt och anseende; protestanterna blefvo väl icke af honom gynnade, men
fingo behålla sin religionsfrihet, och genom honom erhöll Gustaf II Adolf
Frankrikes biträde i 30-åriga kriget samt svenskarne efter slaget vid Nördlingen de
hjelptrupper, genom hvilka detta krig fick ett önskvärdt slut. Efter att i nära 18
år hafva enväldigt styrt Frankrike, afied Richelieu den 4 Dec. 1642, sedan han
till sin efterträdare hade rekommenderat en sin elev, kardinalen Mazarin. Konung
Ludvig dog den 14 Maj 1643; som hans son Ludvig XIV då var blott 5 år
gammal, tillföll regentskapet dennes moder Anna af Österrike. Biträdd af den
sluge och räukfulle Mazarin förde hon en för riket ärofull styrelse, meu landet
trycktes af dryga pålagor, hvaraf flera uppror utbröto, hvilka dock stillades. Den
9 Mars 1661 dog Mazarin, sedan han åt sin elev, den numera ensam herskande
Ludvig XIV lemnat en regeringsplan, hvilken denne sedermera följde. Han var
sjelf en vällustig vekling, men i hög grad stolt och äregirig. Genom skickliga
ministrar, bland hvilka Co/bert och Louvois voro utbildade i Mazarins skola, kom
riket på höjden af prakt och välde. Colbert stod i spetsen för finanserna och
bragte alla slags näringar i flor; Louvois utbildade krigsmakten till den största,
som då fans i Europa. När Ludvigs svärfar, Filip IV i Spanien, 1665 dog,
gjorde Ludvig anspråk på spanska Nederländerna och Burgund såsom arf, hvarför
han lät sipa trupper infalla i dessa länder, der han på kort tid bemäktigade sig
flera befasta platser. Denna framgång väckte snart oro i hela Europa, och den 23
Jan. 1668 ingingo. Holland, England och Sverige en öfverenskommelse att hindra
Frankrike från vidare framsteg; denna s. k. Trippel-allians tvang Ludvig att
sluta fred i Aachen den 2 Maj 1668, hvari han fick behålla de eröfrade fästena
i Flandern, men måste återgifva det öfriga. Detta hinder på hans segerbana
beslöt han hämnas på Holland, som han ansåg dertill vara förnämsta skulden.
Sedan han lyckats sluta förbund, med England. Baiern, Köln och Miinster, samt
från Sverige fått löfte om neutralitet, inföll han den 7 April 1672 med en här
af 112,000 fransmän och 20,000 tyskar i Holland, intog på ett par månader en
stor del deraf och hotade hela riket med undergång; men nu grepo Europas öfriga
stater till vapen och Holland blef räddadt. Från denna tid blef Ludvigs regering
en nästan oafbruten kedja af krig, deri han ömsom vann och ömsom förlorade.
Bland annat lyckades han att i April 1701 fö en sin sonson under namn af
Filip V hyllad till konung i Spanien, men afsigteu härmed att förena Frankrike
oeh Spanien under en spira, måste Ludvig likväl, efter flera hvälfningar, slutligen
afstå, den 11 April 1713. Ludvig XIV höll det mest lysande hof, hvars glans
tillika förhöjdes af den tidens mest utmärkta snillen, sådana som Cornei/le, Racine,
Mollere, Fenelon m. fl.; detta, jemte de oupphörliga krigen, ej allenast utödde alla
tillgångar, utan försatte äfven riket i skulder. Den största skadan gjorde han sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
