Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en konungens förklarade gunstling var en prestson från Sala, vid namn Göran
Persson. Allt detta retade ännu mera de andryga adelsmännen, som ej kunde
fördraga “sådana vanbördingar“; genom adelsmännens retfulla uppförande mot
de ofrälse embetsmännen alstrades äfven hos dessa senare ett hat, som
föranledde dem till åtskilliga måhända ej alltid rättvisa åtgärder. I synnerhet var
Göran Persson outtröttlig i sina försök att underhålla konungens misstroende
till de förnäma; alla uppmaningar att verkställa den fälda dödsdomen öfver
hertig Johan blefvo dock förgäfves, men emot adelsmännen stegrades oviljan
allt-jemt, och 1567 sammanträdde rikets ständer på kallelse i Upsala; flere af rikets
förnämsta herrar blefvo då fängslade och på nog klena skäl dömda till döden.
Innan domen var fald, inträffade den hemska tilldragelse, som i vår historia fått
namnet Uturemorden. Konungen, oupphörligt retad af Göran Persson och andra
gunstlingar samt anfallen af sin mjeltsjuka, rusade om aftonen den 24 maj in i
det rum, der Kils Sture satt fången, och .stötte med egen hand en dolk i den
unge ädlingens kropp, hvarpå han lik en vansinnig skyndade ut åt landsvägen,
åtföljd af några drabanter, Hans förtrogna och forna lärare, Dionysius Beurreus,
som försökte återföra honom, blef på hans tillsägelse dödad af drabanterna, och
strax derpå sände konung Erik befallning till slottet, att fångarne genast skulle
aflifvas, och nu blefvo grefve Svante Sture, Erik Sture, Abraham Stenbock och
Ivar Ivarsson till Strömstad af dp kungliga drabanterna mördade. Derefter
irrade konungen, förklädd till bonde, i ett tillstånd af vansinne, flere dagar
ensam kring i skog och mark, till dess några af hans tillgifna lyckades uppsöka
honom och bringa honom till någorlunda besinning. Af anger öfver de begångna
morden och fruktande adelns hämd lät han nu offentligt förklara, att de
mördade voro oskyldiga, och utdelade stora penningesummor till deras anhöriga.
Om hösten samma år lät han förmå sig att lösgifva hertig Johan ur fängelset.
Konung Erik XIV hade samma olycka i frieri som i sin regering. Redan
under faderns lifstid hade han börjat fria till drottning Elisabet i England och
dermed fortsatt i flere år, samt tillika vändt sig med giftermålsanbud till
drottning Maria Stuart i Skottland, prinsessan Kristina af Hessen och prinsessan
Renata af Lothringen, men allt utan framgång. Redan året efter sin kröning
hade Erik fatt se en ovanligt vacker ung flicka, som satt på Stortorget och sålde
nötter. Hennes namn var Karin Månsdotter, hennes far var bondson från
Medelpad och anstäld som korporal vid konungens lifvakt. Känslig för q vinliga
behag lät Erik upptaga och undervisa den fattiga flickan samt satte henne bland
sin systers, prinsessan Elisabets, hoQungfrur, der hon snart Vann allas välvilja
och lyste som den skönaste bland de sköna. Snart intogs konungen af en häftig
kärlek till den ljufva flickan, och hon kände en liflig böjelse for sin unga och
sköna konungsliga välgörare. Ett par veckor efter midsommar 1568 lät Erik
offentligen förmäla sig med henne och högtidligen kröna henne till drottning.
Detta steg påskyndade Eriks fall, ty adeln kunde ej fördraga att se en så
lag-bördig person gå framfor dess högättade fruntimmer, och hertigarne Johan och
Karl, som harmades öfver den förlorade utsigten till tronen, hvilken nu skulle
tillfalla Eriks nyfödda son Gustaf, företogo ett formligt uppror och uppmanade i
öppna bref till affall från konungen. Inom ett par månader fann sig den
olycklige Erik öfvergifven af alla; den 29 september 1568 afsade han sig regeringen
och 1569 blef han af de sammankallade ständerna förklarad ovärdig kronan för
sig och arfvingar. Den kort tid förut af dem såsom riksförrädare till döden
dömde hertig Johan blef nu erkänd som konung. Erik dömdes till ett ständigt,
dock “furstligt" fängelse, men detta blef illa iakttaget af den härdhjertade och
känslolöse Johan, som snart ej satte några gränser för sin hämdlystnad mot den
olycklige brodern. Under mer än åtta års tid maste han utstå de mest
ornensk-liga misshandlingar, plägades dagligen med hunger, köld, stank och mörker, hugg
och slag, släpades från det ena ohyggliga fängelset till det andra och satt så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
