Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emedan arfkonungen Sigismund vid faderns död vistades i Polen, skyndade hertig Karl till
Stockholm och öfvertog, tillika med rådet, styrelsen, hvari han snart bekräftades genom ett bref
från Sigismund, deri denne anmodade sin farbroder att i hans namn föra regeringen, till dess
han sjelf kunde hitkomma. En af Karls förnämsta omsorger blef att stadga det intrasslade
religionsväsendet, hvarför han, utan att derom tillsäga Sigismund, utlyste ett allmänt kyrkomöte,
som sammanträdde i Upsala 1593. Här togs det sista och afgörande steget till katolicismens
fullkomliga utrotande inom vårt fädernesland, i det med en sällspord enighet beslöts, att endast
den rena evangeliska läran efter Luthers reformation och den Augsburgiska bekännelsen skulle
hädanefter ligga till grund för såväl gudstjensten som andra religionshandlingar; liturgien
förkastades allmänt, utan en enda försvarare, och de, som förut på konung Johans befallning
antagit densamma, men nu erkände detta som ett fel, behandlades med fördragsamhet och erhöllo
löfte om glömska af det förflutna.
4. Sigismund, Johan III:s son, var född på Gripsholms slott 1566, konung i
Polen 1587. Först nära ett år efter faderns död kom han till Sverige för att
emottaga detta sitt arfrike; men fanatiskt tillgifven påfvedömet och åtföljd af en
stor mängd jesuiter och katolska prester, blef hans emottagande här föga
hjert-ligt. Intalad af sina polska följeslagare, fordrade Sigismund ovilkorlig
under-gifvenhet för sin vilja, men svenska rådet hvarken ville eller vågade för folket
att bevilja katolska lärans återupptagande, utan begärde bekräftelse på Upsala
mötes beslut, hvartill konungen bestämdt vägrade. Sedan underhandlingar härom
fortgått i flere månader, utan resultat, beslöt Sigismund att 1594 draga till
Upsala för att låta kröna sig; men här uppträdde hertig Karl å hela svenska folkets
vägnar med den bestämda förklaring, att om icke Upsala mötes beslut
bekräftades, finge ingen kröning ske. Jesuiterna förestälde då Sigismund, att han för
ändamålets vinnande kunde lemna sitt bifall, helst han ej behöfde hålla hvad
han lofvat åt kättare; nu undertecknade han beslutet och blef derpå krönt.
Han qvarstannade derefter några månader i Stockholm, hvarunder genom hans
okloka åtgärder och katolska ceremoniers påbjudande landets religion kom i
verklig fara; i Vadstena kloster tillsattes en ny abbedissa, och i många kyrkor
infördes katolsk gudstjenst. Påföljande sommar lemnade konungen riket och for till
Polen, utan att lemna någon föreskrift om Sveriges regering, hvarför hertig Karl
nog egenmäktigt åter antog styrelsen och förde den till landets belåtenhet.
Oak-tadt konungen befallt, det inga riksmöten finge hållas under hans frånvaro,
sammankallade hertigen likväl ständerna till riksdag i Söderköping om hösten 1595,
hvarvid beslöts, att hertig Karl skulle under konungens frånvaro föra regeringen
såsom riksföreståndare samt inga från Polen hitkomna kungliga beslut eller
påbud här ega gällande kraft utan hertigens bifall. Härpå utdrefvos de af
Sigismund hit insatta katolska presterna och all påfvisk gudstjenst afskaffades.
Befal-hafvaren i Finland, amiralen Klas Herning, vägrade dock att underkasta sig
hertigens myndighet och förblef konungen trogen. I Sverige deremot måste allt
böja sig under hans kraftiga vilja, och de, som vågade göra motstånd, blefvo
fördrifna eller fängslade. Konung Sigismund ville då med makt återtaga sitt
välde och kom på sommaren 1598 med en krigshär af 5000 man, för att tukta
sitt uppstudsiga arfrike, samt landsteg vid Kalmar. Ku började underhandlingar,
hvarvid hertigen påyrkade, att konungen skulle afskeda sina främmande krigare
och öfverlemna frågans afgörande åt ständerna; men härpå ville Sigismund ej
ingå, utan drog till Stegeborg, der Karl med sina trupper mötte honom, men
inlät sig i en så obetänksam strid, att han och hans här blott räddades från
undergång genom konungens obeslutsamhet. Förnyade underhandlingar började,
men blefvo fruktlösa, och den 25 september sammandrabbade de båda härarna
för andra gången i det så kallade Stmgefo’o slag, vid Stångån nära Linköping,
hvarvid hertigen vann fullkomlig seger och tvang konungen att till sig utlemna
de svenska herrar, som för upproriska stämplingar måst lemna riket och nu
be-funno sig bland polackarna. Ännu erkändes Sigismund såsom Sveriges konung
af både hertig Karl och alla hans anhängare, och det beslöts, att ständerna skulle
sammankallas för att afgöra tvisten. Snart derpå inskeppade sig konungen, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
