Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Presthatare, 1280—1299. Son af Magnus, var lian vid faderns död
blott tolf ar gammal, och måste vid sin kröning aflägga en ed, att i första
rummet skydda kyrkans och presterskapets rätt. De myndiga biskoparnes
öfver-drifna anspråk kunde han likväl icke länge fördraga, utan förvisade de mest
anspråksfulla från riket och tvang de öfriga andliga till undergifvenhet, livaraf
han erhöll sitt tillnamn presthatare. Han var gift med en skottsk prinsessa och
hade med henne en dotter, hvilken förklarades såsom arfvinge till Skottlands
tron, men dog i barndomen. Ett krig, hvari Erik kom mot de mäktiga
Hnnse-städerna, slutades genom svensk bemedling med fred i Kalmar 1285. Konung
Erik alled 1299, 31 år gammal, utan någon manlig arfvinge.
Håkon Håliigg, 1299—1319. Han var Eriks broder och mottog regeringen
efter honom. Som äfven Håkon var utan manliga arfviugar, fick han på ett
möte 1312 utverkadt, att norrmännen erkände hans dotter Ingeborg såsom
tron-arfvinge. Hon blef samma år gift med svenska hertigen Erik och fick med
honom sonen Magnus. Håkon regerade med mycken myndighet, fråntog de
öfver-modiga hansestäderna en stor del af deras tiUtyungna rättigheter samt höll
presterskapet i tukt. Han afled 1319, 49 år gammal, och med honom utgick
den gamla norska konungastammen på svärdssidau.
Magnus och Håkan, 1319—1380. Sedan hertig Erik 1317 blifvit af sin
grymme broder, svenska konungen Birger, dödad (se sid. 489), samt Eriks och
Ingeborgs son Magnus antagits till konung i Sverige, fick han efter Håkons död
äfven Norges krona. Emedan norrmännen blefvo missnöjde öfver att han så
sällan vistades i deras rike, nödgade de honom att 1350 upptaga sin unge son
Håkan till medregent i Norge. Ender dessa konungar drabbades landet af stora
olyckor, bland hvilka den hemska digerdöden gaf rikets sjelfständigliet banesår.
Håkan blef gift med danska prinsessan Margareta och hadc med henne sonen
Olaf. Konung Magnus, i Sverige kallad Smek men i Norge den Gode, drunknade
1374. Håkan dog den 1 maj 1380.
Olaf, 1380—1387. Redan 1376 hade han blifvit hyllad som konung i
Danmark efter sin aflidne morfader, Valdemar Atterdag, under sina föräldrars
formynderskap; nu erhöll • han äfven Norges krona efter fadern Håkan. Olaf
gaf hopp om att blifva en god regent, men till allmän sorg afled han hastigt
uti Falsterbo i Skåne den 3 augusti 1387, 17 år gammal. Med honom
utgick den norska konungaätten äfven på qvinnosidan, och Norges sjelfständigliet
upphörde.
Från 1387, då drottning Mai-gareta efter sin son emottog bådo Danmarks
och Norges kronor, till 1523, då Kristian förjagades från Danmark, hade Norge
hufvudsakligast samma både regenter och öden som Sverige (se sidd. 491—502).
Efter denna tid lyddo riket under Danmark.
Fredrik 1, 1523—1533. Han var Kristian II:s farbroder, och bosteg efter
dennes flykt danska tronen. Norrmännen, som nu ville återtaga sin
sjelfständig-het, måste dock beqvama sig till att erkänna Fredrik för sin konung; men de
bröto dock sina löften, då Kristian 1531 återkom, i det de svuro denne ny
trohet. Sedan Kristian för andra gången fallit, blefvo norrmännen för detta sitt
atfall straffade med en svår skatt till Danmark. Fredrik dog den 10 april 1533.
Kristian III, 1537—1559. Sedan Danmark, och följaktligen äfven Norge,
under fyra års tid varit utan regent, i följd af inre partistrider, blef slutligen
Fredrik I:s äldste son erkänd som konung under namnet Kristian III. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
