Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillökning i läran om andeverlden och följaktligen äfven dermed gemenskap egande företag och
göromäl. Tron på ett högsta väsende och behofvet af detta väsendes tillbedjan bibehöll sig väl
ölver allt oförändrad; men de många olika tilldragelser, som varseblefvos, och hvilka af de om
naturkrafternas verkningar okunniga menniskorna ej knnde förklaras efter naturliga lagar, uttyddes
efter hvarje folkslags begrepp och föreställningar, och sålunda utväxte den redan förut varande
tron på andeverlden med nya väsen för hvarje sak, som syntes, och hvarje händelse, som tiraade.
Jorden, dalar och djup, berg, höjder och kullar, skogar och enskilda träd, hafvet och mindre sjöar,
strömmar, bäckar och källor, klippor och vattenfall, hvarje särskildt djur, vind och storm, lätta
skyar och tunga moln, regn och hagel, blixt och dunder, allt befolkades med hvar sitt väl
osynliga, men dock lefvande och verkande andeväsende. Alla dessa andar ansågos dock såsom endast
sändebud frän den store anden, den allsmäktige skaparen, af honom utsände för att på hvar sitt
stalle verkställa hans vilja och befallning, Men jemte dessa goda andar hade det ondas
öfver-hcrre sina ntskickade, hvilka äfven pä alla slällen voro närvarande, för att begagna sig af
inträffande tillfällen att åstadkomma skada, sjukdom eller annat ondt. Sålnnda sågo menniskorna
uti hvarje tilldragelse, beräknad eller tillfällig, en styrande ande, antingen god eller ond, allt
eftersom häudelsen var angenäm eller smärtsam, äådan var första anledningen till det så kallade
mäugguderiet; menniskorna funno väl, att största vördnaden borde tillegnas den högsta gnden;
men de ausägo derjemte nyttigt att äfvan stå väl hos hans sändebnd och trodde sig alltså böra
egna sin hyllning ätven ät dessa-, man offrade åt de goda andarne, för att få bibehålla deras
ynnest, men äfven ät de onda, för att blidka dem och sålunda nndgå deras förföljelser. Dessa
i sig sjelfva oskyldiga religions-ceremonier öfvergingo med tiden till rent afguderi, i det deras
ursprungliga _ afsigt blef förgäten, den högsta guden glömdes helt och hållet, och dyrkan egnades
ensamt ut skapade eller genom konst tilldanade ting. Dock bör man ej alltför strängt bedöma
deu sä kallade bilderdyrkan, ty oftast var del ej sjelfva bilden, utan det väsen denne efter deras
begrepp skulle föreställa, som blef tillbedd; ett motstycke dertill tinnes ännn till och med hos oss:
då vi i vära kyrkor se bilder af ett lam eller ett kors, eller ock en mansbild, som antingen hänger
fast på ett kors eller med en fana i handen lyfter sig i höjden, så intagas vi gerna af en
vörd-nadsfull känsla; men icke nppkommer denna af sjelfva bilden, det vill säga af det trä eller den
metull, hvaraf figuren är förfärdigad, eller de färger, som bilda densamma, ntan den af dylika
tecken väckta tanken sväfvar förbi materien och fäster sig vid den person, hvilken vi från
barndomen blifvit vana att dyrka såsom vär salighetsläras första förkunnare. Tid efter annan
uppträdande personer, hvilka utmärkte sig framför andra menniskor såsom tappre hjeltar, vise lärare,
skickliga konstidkore, upplinnare af nyttiga saker och deras användande o. s. v., ausägo? halva
erhållit större lott af det osynliga gudomsväsendet än andra menniskor, och alltså stå närmare
dettu och äfven efter döden komma i elt innerligare förhållande till fnllkomlighetens urkälla,
hvarlör de ockaä blelvo ansedda såsom gudar, ehuru af mer eller mindre nnderordnad rang;
stundom ansågs någon nyupptäckt stjerna vara en sådau persons ande, som i jordens åsyn lefde sitt
nya lif i sällskap med öfriga himmelens iuvåuare, med bibehållande af sitt på jorden burna namn.
Hvarje säduu person ansågs som ett skyddande och välgörande väsen för de dödliga i allmänhet
och särskildt för deu verksamhetsgren han under sin lefnad tillhört; och att anropa dessa ansågs
pä intet sätt lurnärmande mat det högsta, eviga öfverväsendet, hvilket troddes åstadkomma alla
goda verkniugar endast genom sina skapade andar och alltså äfven i dem kunde bäst och rättast
lofprisas.
Medan sålunda under tidernas lopp begreppet om andeverlden och sättet för det högsta
väsendets tillbedjan i särskilda länder ntvecklade sig, olika efter hvarje folkslags skaplynne, fnnnos
dock slägteu, hvilka icke afveko från sina första föräldrars rena och enkla trosläror, utan fortforo
i deu frän alla mellackommande andeväsenden fria gndadyrkan, som de första menniskorna stadgat,
hu sådan man var Abrah: m, hvilken vid sin ankomst till Kannan der upprättade en gudstjenst i
enlighet med den, som dä var den rådande så väl i bans hemland Kuldcen som ock utöfver
Persiens ullu gränser, hvilken gudstjenst utmärkte sig genom sin enkelhet samt frihet från bilder och
imponerande ceremonier.
livad angår löregifna uppenbarelser af Gud sjelf eller lians englar. så hvarken kunna eller
vilju vi här ingå i något bedömande derom, hvarken för eller emot. Det är nog att anmärka
hvad ol’vau är nämndt, att intrycken på de yttre sinnena skapa de föreställningar, som
tankeförmågan gör sig om det öfveruaturliga, samt att i mennisknus lynne ligger ett begär att anse för
öfveruuturligt allt, hvad som icke genast kan förklaras. Den synliga skapelsen och hvad deruti
sig tilldrager har varit den heliga skrift, hvarur alla menniskor, från det första paret till våra
dagar, vetaude eller ovetande, hemtat anledningarna till såväl gudstjenst som samhällsinrättningar.
Deu äldsta folktron på ett godt och ett ondt öfverväsende, hvilka bägge genom sina tjensteundar
sökte verka pä menniskorna såsom deras hufvndsakliga mål, återlinnes i alla religioner, hurndsna
deras trosläror för öfrigt må vara. Samma förhållande är äfven med försoningslärnn: alla gamla
religioner ausägo nödvändigt, att den felaktiga meoniskan måste försonas med den rättfärdige guden,
om han skulle återfå sin förslå renhet. Denna lära, i sig sjelf sä herrlig och skön, har genom
sin förvända tillämpning varit orsak till tusentals menniskors olycks, emedan bos många folk den
tron varit och ännu är rådande, att menniskooffer är dertill nödvändigi. De utsedda offren slag-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
