Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
må kunna återhemta sina medtagna krafter. Bästa hvilan fås under sömnen och
tjenligaste tiden dertill är natten, hvarunder naturen sjelf hvilar. Nattvak, som
således är stridande mot naturens ordning och derfor ohelsosamt, bör undvikas
af alla, som icke dertill äro förbundne af sin pligt. Den mest vederqvickande
sömnen är vid midnatten, kl. 11—1; för en fullväxt frisk person är 6 å 7
timmars sömn i dygnet tillräcklig; barn och sjukliga behöfva mera. En stunds hvila
efter middagsmatens intagande är nyttig, men att sofva på dagen är både
onödigt och naturstridigt för hvarje arbetsför person.
Slutsumman af hvad här blifvit sagdt är, att jemn verksamhet, på ett natureuligt sätt
af-vexlandc med nödig hvila, hr ej allenast hvar menniskas pligt ntan derjemte förnämsta vilkoret
för ett fortsatt välbefinnande i både kroppsligt och andligt afseende. Ingen veklig maklighet bör
förleda till nraktlåtenhet att unvända de gåfvor Skaparen tilldelat menniskan, ty derigenom gör
hon sig sjelf den största skadan: men å andra sidan bör ej heller öfveransträngning ega rum, ty
dermed tillintetgöres eller åtminstone förslappas fortsatt verksamhet. Den olika förmåga, som
särskilda individer besitta, grundad dels på kroppsbygnad, dels på öfning och vana, bör ej
förleda någon till ansträngning öfver förmågan: en ädel tätlan är väl prisvärd, men att erkänna sig
öfvervunuen är alltid bättre, än att bli förderfvnd. Rätta måttet af både arbete och hvila
bestämmes bäst af nataren sjelf, och den, som lyder hennes röst, erhåller sin belöning i en frisk kropp,
ett förnöjdt sinne och en lngn ålderdom.
Själsverlcsamhet. Sambandet mellan själen och kroppen är naturens stora
hemlighet, hvilken ingen ännu kunnat utgrunda, ehuru verkningarne
stundeli-gen synas. Hjernan är, lika väl som allt annat i kroppen, en materiel massa,
och likväl är det här som tankar uppstå, omdömen utvecklas och slutsatser göras.
Beglorna ooh sättet för själens eller medvetandets verksamhet äro här förut
under Eörståndslärau (sidd. 1L7—122) anförda; här vilja vi betrakta dessa endast
i det förhållande de ega till menniskans helsa och välbefinnande, medelst den
inverkan, som kroppen och själen ömsesidigt yttra på hvarandra.
Om kroppens beskaffenhet hos olika individer är mycket olika, så äro
själens egenskaper det i långt högre grad; ett begrepp, som den ene kan anse så
enkelt, att ingen upplysning derom är behöflig, kan en annan icke fatta eller få
klart för sig ens genom de tydligaste förklaringar. Häraf blir tydligt huru orätt
det skulle vava att vänta lika stor själskraft hos alla. samt framför allt huru
oförnuftigt föräldrar och målsmän handla, då de vilja tvinga sina barn och
myndlingar till hvad naturen vägrat dem förmåga att inhemta. Emellertid är det en
skyldighet för hvar menniska, att uppodla sina själsförmögenheter så mycket som
möjligt. Barns första undervisning bör ske genom lek, och intet tvång användas
före minst 6 års ålder, helst tidig själsansträngning verkar menligt på helsa och
lif; under ynglingaåren är sådan ansträngning mindre vådlig.
Ett af naturen inskränkt förstånd kan genom tjenlig öfning ansenligt
förbättras, men overksamhet har samma följder för själen som för kroppen,
nemli-gen slapphet och förslöad kraft. Följden häraf är, att hvar och en som vill
rätt uppfylla sin bestämmelse såsom menniska, bör iakttaga ett tjenligt afpassadt
vexelförliållande mellan själens och kroppens verksamheter. Ingendera bör
försummas till förmån för den andra, men också ingendera öfver förmagan
ansträngas; härigenom bibehålies både helsa och krafter. En till själskraft mindre
be-gåfvad, som dock har en stark och frisk kropp och är van vid arbete, kan
genom öfning vänja sig att midt under arbetet och i följd af detsamma på ett
nyttigt sätt sysselsätta sina själsförmögenheter; den åter, som gjort själsarbete till
sitt lefnadsmål och deri finner sitt nöje, kan utan fara öfverlemna sig deråt, så
länge ingen trötthet förmärkes; men för båda är hvila behöflig, och sådan
er-hålles genom oskyldigt njutna nöjen och tidsfördrif. Strax efter måltiden är
själsansträngning otjenlig, emedan lifsverksamheten deraf afledes fran
nänngs-organerna; men rent af skadligt är att genom hetsande drycker eller dylikt för
några ögonblick uppdrifva själskraften, helst slapphet och nedstämning efteråt
deraf alltid blir en oafvislig följd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
