Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Vallhjonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och landsvägen. Han stötte sin enpåk då och då med
eftertryck i marken, som om han ville understryka
något, han gick och tänkte på. Han stannade också
ibland och funderade, med blicken i marken. Han
gjorde en avvärjande rörelse med den lediga handen. Det
var svårt att veta, om gubben jagade bort en
närgången fluga eller någon enveten tanke, som trängt sig på
honom. Gubben hade ett oklippt och orakat
virvelskägg, ett tovigt hår, en potatis till näsa, rinnande
ögon och en luva på huvudet, trots att det var mitt i
högsommaren. Snuset rann i mungiporna och svetten
från hjässan. Blicken såg pigg och vaken ut, trots de
sura ögonen. Han bar mollskinnsbyxor och
träskostövlar och lärftskjorta och på den en tjock rock.
Det var strax efter merafton. I slutet av juli står
solen ännu ganska högt på himlen vid denna tid på
dagen och gjuter den milda och stilla glans över
nejden, som är aftonens förebud.
Med sina verktyg börja dagakarlarna vandra hemåt,
hantverkare och gesäller återvända till sin hårda bädd,
forbönderna komma hem från stadsresan, tiggare och
andra vandringsmän söka sig nattläger, sätta sig i
köken, ställa sig in hos kvinnorna, berättande de sista
nyheterna från byar och gårdar. Snart vilar över
bygden den tystnad och ro, som blott finnes i bondens
rike. Hos de gamla kommer som en gäst i deras
hjärtan vemodet, det vemod, som kvällen och aningen om
livets slut inger. Men ungdomen fröjdar sig, ty för den
är aftonen frihetens och kärlekens lycka.
Den gamle bonden på vägen stannade plötsligt. Han
kom från den mörka skogen, från den ständiga
skuggan av fur och gran. Om havet är livets källa, så är
skogen dess boning. Ty skogen är den fattige bondens
hem och torparens päls, som Femsjöprästen sade, och
utan torpare och bonde skulle städerna ramla omkull
och kungen svälta ihjäl, tilläde han. Och den fattige
bonden älskar skogen. Han skulle icke kunna leva ute
på slätten. Han skulle dö av längtan till de stora
träden, till åarna och bäckarna, till tjärnarna och
källorna, till blommorna och snåren, till myren och berget.
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
