Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Vallhjonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åker. Det kan inte hjälpas, han får allt betala. Han
är rik, och jag är fattig. Han är en rättvis man, och
vi ha alla gjort honom till kommunalordförande.
Så tänkte Mossa-Per —- detta var gubbens namn —
där han gick bygatan fram, men han saktade stegen,
ju närmare han kom Bårdaryd. Det såg ut, som om
modet sjönk hos honom. När han gick hemifrån, var
han full av vrede och föresatte sig att tala allvar med
Bårdarydarn. Han hade under vandringen noga
övervägt, vad han skulle säga, när han kom fram. Han
skulle tala om den fattige och den rike och om den
rikes fä, som ödeläde den fattiges lilla åker. När han
hunnit till Klingas gård, hade modet sjunkit ner i
maggropen. När han kom till Per Svenssons gård, låg
det i byxfickan. Men Mossa-Per ryckte upp sig. Han
skulle då sannerligen icke heta bangen. Han hade
föresatt sig att kräva upprättelse och vederlag. Det skulle
han ha! Han stannade mitt på vägen, flyttade
enepå-ken över i vänstra handen och lade den högras
pekfinger på näsan, eftersinnande ännu en gång. Han
tänkte över hela affären. Han hade många gånger fått
hjälp av bonden på Bårdaryd. Han var ännu skyldig
för ett lån mot en revers. Bårdarydarn var en god
styresman för socknen och stod på bondens bästa. Och
han var en storkarl, en som skulle nämnas vid sidan
om Sig Folkeson och Lars Brand en gång på
kyrkbackarna, på marknaderna, vid brasorna i stugorna i
häradets sju socknar. Modet sjönk hos Mossa-Per ända
ner i träskostövlarna. Nog hade han, Mossa-Per,
åtminstone kunnat ta kreaturen med sig och inte stängt
in dem i lyckan där hemma. Det hade sett bättre ut.
Men å andra sidan. Han måste ju tänka på sig själv
också. Och pant bär pengar hem.
Där stod Mossa-Per på landsvägen, och träskorna
blevo allt tyngre och tyngre. Nu hade han bly i dem.
Nu hade han hela Klevberget i dem. Han kunde icke
komma ett steg vidare. Mossa-Per flyttade tillbaka
enepåken i den högra handen och lade vänstra
handens pekfinger på näsan. Han fick klarare tankar på
det sättet, menade han.
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
