Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Vallhjonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Så dum jag varit, sa Mossa-Per. Det ser ju
acku-rat ut, som ville jag pressa ut reversen min. Han
kommer att slänga papperet i synen på mig och be mig dra
åt helvete. Jag blir utskämd i socknen. Ja, så minsann
jag det blir! Och inte får jag heta vän med
kommunalordföranden mer eller komma på hans kalas. Nej,
Mossa-Per, nu är du allt på galen väg! Ett nöt har du
alltid varit, men nu höll fanen på att lura dig riktigt,
göra dig till ett stornöt. Faller himlen ner, så fångar
du lärkor, men äter du körsbär med Bårdarydarn, får
du allt se upp, att du inte får stenarna i ögonen. Nej,
du lede frestare! Nej, nej så min själ, nu skall du allt
bli lurad, Satan!
Och Mossa-Per vände tvärt, hötte med näven åt
Satan, som stod där snopen bakom eken och varit nära
att lura honom i fördärvet. Mossa-Per rörde på benen.
De blytunga träskostövlarna blevo lätta, som skulle
han till bron och dansa. Han vandrade vägen tillbaka
förbi de sex gårdarna, ställde åter kosan mot skogen
och försvann i dess dunkel, just som solen gick ned
bakom trädtopparna.
Fröboke by hade sina utmarker närmare en halv
mil från gårdarna, och de sträckte sig djupt in i den
stora skogen mellan Hunsberget och Tönnersjöåsen.
Hit drevos oxar och kor, får och getter i vall efter
mjölkningen tidigt om morgnarna, och när solen
började luta mot kväll drevo ottepågarna dem hem till
byn igen. Ute i den stora skogen med dess lundar och
hult och i bergdalarna med deras ängar och mader
betade kreaturen hela sommaren. Flera byar hade här
sina utmarker. Boskap från ända till tjugo gårdar
gingo samman, vaktade av vallpojkarna och
vallflickorna i sina stora, bredbrättade halmhattar, med sina
små matknyten i nävarna och sina solringar i snören
om halsen. Somliga hade också lurar eller kohorn.
Varje gård hade sitt vallhjon, som hade att se till
gårdens kreatur, vaka över att boskapen icke drev för
långt bort, att skälikon följdes och att ohägn icke
gjordes hos skogsbönder och torpare, som hade sina
stu
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
