Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Vallhjonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hon kommer. Hon sa, att hon skulle komma,
och då kommer hon. Hon bad oss vänta. Jag väntar,
tills hon kommer. Och Bårdarydspojken blev alltjämt
sittande. Han hade lovat att vänta, och han väntade.
Det blev allt skummare. Nu var solen nere. Endast
en svag aftonrodnad visade den väg vagnen med
eldshjulen tagit. Men när solen går ned, kommer uvar och
flädermöss fram ur sina bon. En uggla började tjuta.
Dimmorna, som stego ur kärret borta vid mossen,
ble-vo allt större. Nu liknade de karlar med hästar och
oxar, vagnar och stora fåglar. Ett piggsvin kilade över
vägen.
— Då går jag före, sa till slut Pelle, och därmed
sprang han.
Men Stig satt alltjämt kvar och väntade. Han höll
envist fast vid, att flickan skulle komma. Dunklet blev
allt mörkare. Snart vilade sensommarnatten över den
sovande skogen.
Det blev alltmera stilla. Fåglarna flögo ej mer.
Endast uven hördes. Snart teg även vinden i trädens
kronor. En ekorre sprang ljudlöst över den gungande
grenen av en fura strax invid honom. En vilsen
fågelvinge for förbi honom i dunklet. Lysmaskarna
skimrade i tuvorna. De liknade gnistor i gräset.
Himlens kupa blev allt mörkare blå. I väster lyste
ännu en smal rand lik en falnande eld. Där uppe på
ljungheden, tänkte Stig, ligger ännu aftonrodnaden
som en brand. Där hittar jag vägen.
Bårdarydspojken satte sig mellan två stora tuvor
med ryggen mot en sten alldeles vid den av kreaturen
upptrampade stigen, där den faller ut i vägen. Hon
dröjer, tänkte han, men hon kommer. Hon har lovat
att komma. Han sökte med blicken efter
Böshults-och Timriltsbergen långt bortom dalen. Hon dröjer,
hon dröjer ... Han hade varit uppe med solen. Nu var
solen nere. Nu skulle han legat hemma och sovit. Men
han måste ju ha tag i fäet. Och han måste ju vänta
på Anna-Lisa. Han somnade. Huvudet sjönk sakta mot
stenen mellan de båda tuvorna.
Han vaknade vid att Anna-Lisa ruskade honom.
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
