Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Odensjö-Lottas gille
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag skulle ge en kanna brännvin för Lottas,
mustascher, plägade Knapasjö-Kalle säga, vars stora
sorg i livet var, att han icke ägde ett skäggstrå. Jag
ger mig den Sure på, att det är mina pålisånger hon
har, och att Vår herre tagit fel burkar, när han skapte
oss, tilläde han. Knapasjö-Kalle och Lotta voro
årsbarn och födda i samma månad och på samma dag.
Men var Lotta själv inte skön, så hade hon en hund,
vars utseende och dygder hon visste att skräppa med.
Denna hund var en gris, en svart galt, en gång i tiden
en riktig fargalt, tjock och fet, fast nu något till åren
och därför som alla äldre och finare herrekarlar
något giktbruten och skrabbig. Svinet var svart utom
under buken, där det en gång varit vitt. När någon sade,
att hennes gris hade en grym färg och liknade en
lik-bjudare, så svarade hon, att alla svin äro svarta i
mörkret, att på den yttersta dagen alla själar äro
svarta och att prästen är svart i kyrkan, så färgen var det
då inget fel på. Lotta hade honom i hunds ställe, hade
lärt honom skälla som en hund, sitta som en hund och
dricka kask som en gästgivare. En gårdvar, som fan
själv icke gärna råkade ut för, var han. Trogen som
en hund följde han sin matmor, vart det än bar.
— Kom inte och säg, att det finns trognare djur än
ett svin, brukade Min-Andreas, gästgivardrängen, den
där ock kallades Sinkabirum, säga. De är svåra att
tämja, men när de artar sig, så för de sig som
baroner. Och Sinkabirum visste besked, ty även han
umgicks i familjen, om ock icke så intimt som
Slug-An-ders.
Odensjö-Lotta levde av att sälja vävskedar på
marknader och i hemlighet utöva trolldom. Detta sista yrke
var betydligt mera inbringande än det förra, men
också mera riskabelt, ty varken präst eller länsman eller
barnmorska tyckte om det och icke
kommunalordföranden heller. Ja, Bårdarydarn var kanske den, som
ivrigast sökte utrota hennes gamla hedervärda yrke.
— De har ingen uppfostran fått, sa Lotta, och
saknar kåmilfåtet, se det är hela konsinansen.
Men en dag tog väl Lotta en gruvlig hämnd,
åtmins
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
