Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Odensjö-Lottas gille
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sa basun. Men i övrigt liknade han en liten hukande
och åldrig djävul framför ugnen. Slug-Anders såg
verkligen diabolisk ut. Han kan tjusa till ett
kvinnfolk, när han vill, försäkrade också Lotta.
Närmast Anders satt på en pall Knappakungen, den
kringvandrande positivspelaren, nu så gammal och
grå, att han icke orkade bära positivet, utan spelade
mungiga och mer rosslade än sjöng de skillingvisor,
han sålde. Han hade både rock och byxor fullsatta
med all världens knappar och bjällror, och på hans
bröst lyste en julgranskraschan. Hans hår skulle
varit vitt som prästens krage, om det inte varit så illa
lortigt. Det gråvita skägget hade Lotta klippt med en
ullsax. Han var trött, han var intill döden trött.
Ögonen runno av vind och blåst från landsvägarna, hans
hemland; de voro mer surögda och röda än hans
hunds. Denna, kallad Pymalikon, låg vid hans fötter.
Hunden var gammal, att han tappat både tänder och
hår och så mager, att man kunde, som båtsman Krona
sade, spela fiol på revbenen. Som alla konungar hade
Knappakungen ett valspråk. Frukta Gud och följ
landsvägen, sa Knappakungen. Säkerligen gjorde han
bäggedera. Att han nu förirrat sig ända in i
Örkensko-gen var Sinkabirums fel. Det var han, som tagit
gubben med till Lottas slåttergille.
— Men i alla fall är han heder värd,
Knappakungen, sa båtsmannen. Ty när det brann på Lohult, så var
det Knappakungen, som gick in i det brinnande huset
och hämtade ungen, som låg ensam och skrek. När
gubben kom ut, brann det i både hår och skägg och i
fransarna kring stövlarna, men ungen höll han i alla
fall innanför rocken.
Nu satt Knappakungen och sjöng med slocknande
röst Per Tomassons visa om Erik och Karin.
Knappakungen hade hunnit till de sista stroferna. Då började
tårarna rinna utför kinderna. Han reste sig, full av
rörelse, men det ville inte lyckas riktigt. Benen veko
sig av ålder och brännvin. Till slut fick han en arm
om Slug-Anders och en om Stig, kom på fötter och
frampressade med höjd röst de sista stroferna:
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
