Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Odensjö-Lottas gille
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Vem är den döda som man bär?
Ung Erik sporde nu.
Du säkert henne minnes väl.
Skön Karin är det ju.
Som döden i förtvivlan fann.
Så svarade en gammal man.
Hemskt såsom döden till att se
och mörk som stjärnlös natt
med dystra ögon stirrande
gav Erik upp ett skratt
så vilt som uvens hesa skrän,
och lopp från bröllopsskaran hän.»
Här började även Pymalikon med ett hest
gammal-hundstjut instämma i den underliga sången, såsom
han för sed hade, när husbonden kom till de
starkaste poängerna i en visa. Ju magrare hund desto
fetare loppor. Allt emellanåt höll därför Pymalikon in
rösten för att slakta en lus. På så sätt kom musiken
att likna ett trasigt bälgaspel. Ty det var hunden, som
bestod musiken, när hans herre sjöng.
När sången slutat, sjönk Knappakungen ihop i en
hög på golvet. Bredvid honom låg Min-Andreas, sin
vana trogen åtskilligt i hatten. Den gamle
gästgivardrängen sökte sig då och då upp till Lotta med en
kanna brännvin. Han saknades icke den dag, Lotta slog
sin lycka och sina två ängsbitar till foder åt sina två
får och sin get, som lågo i en kätte utanför stugan.
Han var en grobian till att arbeta och flå, han slet som
en hund för gästgivarn Brand, hans lön var maten,
svart bröd, sill och potatis, några avlagda kläder och
tre kannor brännvin om året. Han kunde, den gode
Andreas, gråta som ett barn, när någon kört en häst
selbruten, men högg han sig själv i foten, så blodet
sprutade, svor han bara en salva, tömde sin snusdosa
i såret, rev ett stycke ur en trasa och virade om. På
sig själv tänkte han aldrig. Sinkabirum tvättade sig
två gånger om året, jul och midsommar. Hur han
egentligen såg ut i synen, kunde ingen veta, ty allt
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
