Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Odensjö-Lottas gille
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bönder. Hennes dotter Malin, nu femtio år omkring,
bråddes föga på sin mor. Hon såg ut att vara slö och
likgiltig för allt om hon inte fick brännvin. Men fick
hon bara löfte om en sup, fick hon som kvicksilver i
kroppen. Lotta hade henne till hjälp att samla in
mid-nattsörter, dödmansben, korplort, lysmaskar och
andra förnämligare ingredienser till salvorna och
mixturerna. Malin var liten och benig som en get. Hennes
ansikte skvallrade dock mitt i förfallet om en
svunnen skönhet. Hennes ögon voro ännu stora och svarta.
Hennes näsa var krokig som en j udegubbes, hakan var
spetsig som en brudsko och halsen var lik en
kycklings. Men de svarta lockarna hade ännu sin
stålblanka glans.
Utom dessa invånare hade rummet en tupp och tre
hönor, som sutto på en stång vid dörrhörnet. Då och
då väcktes de, skakade sitt ruggiga missnöje och
släppte ett litet sigill på grisen, som grymtande sov
i halmen i sängändan.
Sådant var Odensjö-Lottas hus. Dessa voro de, som
sade sig »umgås i familjen», och detta var den krets,
i vilken kommunalordförandens son och hans nyss i
ärlig strid erövrade tös trädde in, efter det
midnatts-vinden rört trädens kronor därute i skogen.
När Knappakungen och Sinkabirum slutat sina
lal-lande visor och Slug-Anders fått den nya kitteln
kornkaffe i kokning och just letade efter några trasiga
koppar åt de nya gästerna, reste sig Odensjö-Lotta i
all sin glans och härlighet och tog med självmedveten
min ordet för att presentera och hälsa välkomna de
nya gästerna. Ty hon höll på fina manér.
— De finaste gästerna komma sist. Resen er, era
lata svin och lortiga oxar, för själva
Bårdarydsbon-dens son har kommit hit! Och hejren har en gräbba
med sig. Så fint folk har jag inte haft under min
so-tiga ås, sen den gång länsmanskan var här och tiggde
om liv och helbrägd åt sonen sin. De är ute och letar
efter Bårdaryds fä. Allt fäet är borta. Det står inte att
finna i hela skogen. Ja ja! Han har min liv och kniv
och lilla låda sina fiender, han också, den store
bon
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
