Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Odensjö-Lottas gille
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och blinkade med det andra åt Slug-Anders och
båtsmannen.
— Och skulle det vara så, att era föräldrar har
något emot partiet, så kom in till Odensjö-Lotta, hon
kan många konster hon, och husrum finns här också
och hj ärter um med!
— Och ge oss nu en visa, Knappakung!
— Nej, nu ska jag sjunga en visa, förklarade
båtsmannen. Knappakungen har så gudsnådeliga visor och
så ynkliga melodier, så en blir alldeles melankolsk i
själen och får en sån satans värk i hjärtat. Och så
stämde Krona upp:
»O, jag glada sjömånn
när jag lämnar mitt lann
för att resa omkring världen på den vilda ocean!
Nu är allting gott och klart,
skeppet börjar göra fart,
våra flickor stå på stranden, se oss långsamt glida bort.
Och mång brinnande tår
ifrån deras ögon går,
och med klappande hjärtan de strax mot hemmet går.
Storm och brusande hav ■—■––-
Skeppet lider därav
och den stolta matrosen står på brädden av sin grav;
men han tröstar därvid,
och han känner ingen nöd,
fast ett felsteg kan göra att han låg i graven död.
Här började Knappakungen gråta, ty han var
lättrörd. Men Krona skrek:
— Lipa inte! Det slutar bra, din djäkel! Och så
fortsatte han:
När man sedan räcker hand
i ett främmande land,
står där tusen små flickor med en vid och öppen famn.
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
