Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 4. Gästgiverskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bårdarydsbonden ställde ljuset i en lykta och gick ut
på trappan på gården.
— Dansk, ropade han, kom in på kontoret, när du
selat av.
— Kors, är du uppe än, husbonde! Ja, jag skall
genast komma.
Gustav Dansk sade du till alla, även till husbonden
liksom till prästen. Han tyckte, att när han sa du till
Vår herre, så kunde han säga du även till alla andra.
Bårdarydarns lykta försvann åter in genom dörren och
den mörka förstugan. När Dansk selat av, kom han in
på kontoret.
— Nå, vad sa länsman?
— Fy för den sure och hela hans anhang! Nog
visste jag, att länsmän och fogdar var ena eländiga
kräk, men den här va då ett skrälle utanpå alla kung
Kristians spräckliga apekatter.
Kommunalordföranden skrattade. Han tyckte om
sin gamle fördräng. Han sjöng ut.
— Det där kallas smädelse av kunglig majestäts
och kronans ämbetsmän och kostar ett par månader.
— Ja, om det så skulle kosta mitt levandes liv och
en tum av min själ, så skall kräk heta kräk och
pottfot heta pottfot om så inför sittande rätt.
— Nå, vad sa han då? Ville han inte vara med om
att ta itu med Odensjö-Lotta? Jaja, hon är inte god
att tas med, och något lejon har aldrig den här nye
länsmannen varit.
— Lejon! Han är inte ens värd att heta hare. Det
skulle vara att okväda detta skogens ädla djur. Va
han sa? Han sa, att lagen inte känner till någon
paragraf, varefter Lottas gris kan åtalas. Ty det lea
svina-trynet, sa han, var det som var den skyldige, men
Lotta själv var oskyldig, sa han. Så oskyldig som det
barn, som föddes i går. Jag sporde honom: Har ett
svin en själ och kan utöva trolldom? Han svarade, att
Lottas gris har nog en svart själ liksom prästen, sa
han. Men jag svarade, att svartare själ än en länsman
kan då ingen ha. Då blev han arg, och hans kvinna
kom in och skrek, att Lotta hade fått Vår herres till-
4 — Bonden, och hans son
97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
