Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Första boken
- 4. Gästgiverskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
darn satte sig åter vid pulpeten. Han hade ännu
mycket att läsa och skriva, innan han fick gå till vila.
*
Nu måste vi något tala om gästgivaren eller snarare
om gästgiverskan i denna bygd, ty även hon spelar en
roll och ingalunda den minsta i denna krönika.
Till namnet var Sven Brand gästgivare. Han hade
i sin ungdom under de stora striderna mellan
bönderna och tattarna vunnit ett rykte, som förnummits
långt in i Småland. Det var han, som slog Tattar-Jan
i den namnkunniga brottningen på Marsjö ås. Som lön
fick han Ingrid, Sig Folkesons fagra dotter, i trots av
den fiendskap, som rådde mellan hans far och hennes
far. Men numera var icke Sven Brand, vad han varit
i sin ungdom. Då var han den snabbaste löparen och
den vigaste hästtämjaren i bygden. Ingen kunde
besegra honom varken i dansen eller i brottningen. Då
var han den, som alla däkor sprungo efter, och det var
vordet till ett ordstäv, att den, som fick Sven Brand,
han fick lyckan och framgången. Det var Sven Brand,
som bragte fiendskapen till stånd, utan att han själv
visste därav, mellan Ingrid, hans hustru, och hennes
halvsyster, Tattar-Marit, Sig Folkesons oäkta dotter.
Sven Brand blev fångad av Marits eldiga ögon. Från
den stunden blev Ingrid som en annan människa. Hon,
den ljusa och ljuva, blev mörk i hågen och hård i
hjärtat och svor över människorna.
Gästgivaren var numera stor och tjock och såg nog
så vördig ut till det yttre. Man kunde ännu se på
honom, att han var son till Lars Brand, vars namn en
gång var på allas läppar i tre härader och sjutton
socknar. Men blott på näsan och pannan. Den gamles kraft
och liv saknade han. Han hade svårt att röra sig.
Fetman och gikten lade hinder i vägen. Han brydde sig
alldeles icke om de allmänna angelägenheterna. Det
hade väl varit hans önskan en gång att taga vid, där
fadern slutade, men han var för kort i rocken. Han
slutade upp att tänka över saker och ting. Vad tjänar
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Oct 29 21:56:56 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/rebeller/1/0099.html
