Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 4. Gästgiverskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
te henne. Hon gav honom ett lätt slag på örat och
ropade:
— Det är inte kväll än, ser du väl!
Men husaren var envis, och till slut blev pigan arg
och skrek:
-— Det är ro varken natt eller dag i det här
fördömda hålet!
Då började husaren gapskratta och efter honom alla
de andra.
— Det är väl inte att skratta åt, det skulle en väl
gråta åt i stället, tyckte pigan. Men dessvärre
skrattade karlarna.
Även ute på den stora gårdsplanen, som var full av
hästar och vagnar, stutar, bönder och drängar, åt och
drack man, svor och sjöng. Där gick en jude omkring
och bjöd ut kramvaror. Han fick inte ta illa upp, om
en bonddräng tog honom i skägget och dansade runt
med honom ett tag. Där kom den halvdöde
Tiggar-Olle med ett munspel och en liten apa på axeln. Han
spelade och sjöng och gick omkring med hatten,
medan apan gjorde konster, lusade sig och dräpte
loppor mellan tänderna och fick folket att skratta. Där
kom dödgrävar Bekomsel, som var på kulan, och
skräddar Lundberg på ön, som var i hatten.
Skräddarn var alltid i hatten.
—- Svårt att leva, när ingen vill dö, skrek
dödgrävaren och tiggde en sup.
— Skål syster! skrek skräddaren åt apan och
kastade en svätt ur ölglaset på markattan, men apan
fräste och högg tag i skräddarens näsa. Skräddaren
skrek och gastade, folk hade roligt.
Gästgiverskan hade med sin dotter Maria varit nere
vid sjön för att syna ålfisket När ångesten, oron och
människoföraktet kom över gästgiverskan och som
vreda andar ansatte henne, skulle hon alltid ha fatt i
Maria. Dottern drev djävlarna på flykten. Då kallade
hon sin dotter David. Nyss hade hon anfäktats av den
där fördömda, i helvetet avlade sjukan, som doktorn
en gång kallat medfödd melankoli, denna sjuka för
skalder och biskopar, men icke för en stark och robust
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
