Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 7. Gud, världen och de oförklarade tingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ken och under både i himmelen och på jordene; han
haver frälst Daniel från lejonen».
Nu tog Prästa-Aron till ordet, i det han reste sig
liksom för att få bättre luft under sina ord:
— Vår herre löper ibland som en räv, det är svårt
att följa hans spår. Han är listig såsom ormen och
snäll såsom duvan. Men rätt som han är slug som en
räv, så är han stark som ett lejon, och ve den, som
råkar i hans käftar. Det kommer att bli hårda tider
för otrogna fogdar, för slemma biskopar och präster,
för luriga handlare. Låt oss se på tiden, som den nu
är, och taga förebilder ur dagen, som den nu ter sig.
Carl Ifvarsson sköter sig som en karl, men han är för
vek, ja jag säger för vek. Men vänta, jag tycker jag
hör åskan mullra i fjärran. De höga herrars tid är
snart förbi. Jag läste nyss i »Fäderneslandet», att
grevarnas och baronernas regemente är ute, vad det lider.
Och »Fäderneslandet» har bra reda på sig. Den
tidningen tycker jag om. Ibland tycker jag, att det är
alldeles som Vår herre höll med sin hand vid pennan.
— Jag tycker inte om den i allt, sa Kulla-Sammel.
Den har väl rätt i det världsliga, men i det andliga har
den icke rätta sinnet.
— Då tycker jag, stack Bårars-Pelle in, bättre om
»Aftonbladets Halwecka». Hemma är vi sju stycken,
som håller den tidningen tillhopa. Det var där, jag
läste den inlaga, som Onsala-Fredrik sände till
kungen, innan han blev förvist ur riket. Den inlagan hade
Vår herre skrivit, det syntes på stilen.
— Det må vara. Men jag tror icke så mycket på de
yttre tingen, muttrade Sammel. Det är inifrån, det
skall komma. Det är hjärtats uppror, som är det
nödvändiga. Det är en ny ande, vi behöva.
— Menar du då icke längre, mästare, att vi skola
bekämpa den gamla kyrkan, denna boning för de
dödas ben och all orenlighet? avbröt honom
Prästa-Aron. Jag läste nyss i »Hallands-Posten» en bra bit
mot statskyrkan.
— Den gamla kyrkan har redan bringats på fall,
och vi behöva icke fälla henne. Hon är en kropp utan
6* — Bonden och hans son
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
