Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 8. Slagrutan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, fy för den lede att ha med hedningar och
gastar att skaffa! Själen kan ju bli svart alldeles som
Odensjö-Lottas gris.
Nu blev fördrängen arg på allvar. Han satte ner
spaden med ett kraftigt grepp och bröt ut mot
lagårds-drängen.
— Håll din trut, din eländiga stutamåkare!
Beskyller du mig för trolldom, som slagits mot
spöketron som en präst, så skall jag vara man för att lära
dig både humanores och rumores, som latinaren sa.
Denna salva var riktad lika mycket mot
gammalpigan som mot drängen, men själva fördrängen
vågade endast på en omväg låta sin grova kanon spela mot
den stränga husan. Gammalpigan begrep också, mot
vem skottet gick, munvinklarna drogos allt djupare
ner, läppen blev allt längre och längre. Den hängde
som på en märr i ruskregn. Lasse tog ett par steg
baklänges inför fördrängens bistra ord. Fördrängen
började gräva igen.
Men nu började även mor Stavas nyfikenhet att
avtaga. En viss misstro bredde sig över hennes uppsyn.
Man kunde se, att hon började dra sig över på
gammalpigans sida.
— Det ser allt ut, som Stina skulle få rätt.
Lasse, som sjunkit ihop efter fördrängens kraftiga
salva, började åter sträcka på sig. Nu var han säker
om både seger och pannkaka. Med stolt och
självmedveten hållning tog han åter ett par steg fram. Han
stötte Lill-Anna i sidan med armbågen och viskade.
—• Han började allt bli gammal, fördrängen!
— Det är svårt att veta, vem man ska hålla med,
när fördrängen står på ena sidan och gammalpigan på
den andra, viskade lillpigan och intog en avvaktande
hållning. Lill-Anna hyste stor respekt för Stina, men
hon ville också gärna stå väl med Dansk, som hon
hade en klockarkärlek till, även sedan hon beslutat
sig för att ty sig till lagårdsdrängen.
-— Snart ha vi vatten, sade kärvt Kulla-Sammel,
som ivrigt betraktade gruset, som de grävande
kastade upp. Och verkligen, när Stig nästa gång satte
spa
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
